När jag går tillbaka i mitt minne för att pussla ihop den överväldigande helhetens yviga beståndsdelar häpnar jag över alla miljöer jag passerat, alla människor jag träffat och alla galna knipor jag hamnat i. Hur Naughty Dog har lyckats pressa in så många spelmoment på så få speltimmar är bortom allt förstånd. Innan jag hunnit hämta andan har de tagit mig från ett brinnande slott till en sjunkande lyxkryssare och vidare till ett störtande flygplan – som om det hade varit en vanlig dag på jobbet.
Ett tekniskt underverk
Sett till grafiken är Uncharted 3: Drake’s Deception bland det absolut snyggaste man kan spela på konsol. Sedan Drakes första äventyr för fyra år sedan har Naughty Dog tagit några betydelsefulla kliv mot den perfekta fusionen mellan film och spel, men samtidigt som de vinner ny mark måste de hantera nya, oförutsedda problem.
Ett sådant problem är att jag som spelare måste acceptera att ”filmen” avbryts av repetitiva actionmoment. När jag blir uppslukad av sökandet efter den förlorade staden och förtrollad av den skojfriska jargongen mellan Drake och parhästen Sully känns deras besinningslösa slakt av tusentals soldater inte bara osannolik utan också överflödig. Roligast har jag i mellansekvenserna, och möjligen när jag hänger i stuprännor som plötsligt lossnar från söndervittrade fasader (det händer oftare än man kan tro).
Någonting som har förbättrats avsevärt sedan sist är flerspelarläget. Med en mängd olika spellägen och saker att låsa upp ger det väldigt mycket mervärde. Personligen tycker jag inte att spelmekaniken är tillräckligt vass för att jag ska vilja ägna hundratals timmar åt lagbaserade dödsmatcher, men de storydrivna miniäventyren för två eller fler spelare är desto roligare.
Fokusgrupperna har talat
Det största problemet med Uncharted 3 är att det är så polerat och så fokusgruppsanpassat att man nästan kan höra utvecklarna diskutera hur nästa önskemål på listan ska tillgodoses. De lite för långa eldstriderna har kortats ner, de kluriga pusslen har urholkats av påtvingade ledtrådar och skuttandet mellan avsatser är mer automatiserat än någonsin.
När det silkeslena systemet med sparpunkter efter varje moment gör att jag aldrig behöver spela om mer än några sekunder tappar jag motivationen att skärpa sinnena. Efter en stund har jag degraderats till en passiv konsument av ögongodis.
När huvudrollerna går hand i hand mot solnedgången kan jag inte bemöta det med någonting annat än en axelryckning, men oj vad kul jag har haft på vägen dit.