När Naughty Dog släppte Uncharted 3 i slutet av 2011 var det plågsamt tydligt att de återigen hade blivit tyngda av sitt arv och att genrens konventioner låg som ett lock över deras kreativitet. När de några år tidigare behövde göra sig fria från Jak and Dexter-spelen hette lösningen Uncharted. Den här gången heter lösningen The Last of Us.
Det är omöjligt att inte dra paralleller till Nathan Drakes äventyr. Den grafiska stilen är snarlik och vi blir fortfarande serverade spelvärldens snyggaste yta – men i andra avseenden är spelen varandras motsatser.
Otroligt välgjort
Medan Nathan Drake flängde runt jordklotet rör sig hjälteparet Joel och Ellie i ett långsamt tempo över den nordamerikanska kontinenten. Tjugo år efter den stora katastrofen är de överväxta städerna befolkade av överlevare i nöd, stridande fraktioner och infekterade våldsverkare med ruttna hjärnor. Tystnaden ekar mellan husen och tempot är långsamt.
Det bjuds inte heller på någon halsbrytande akrobatik. När Joel och Ellie måste ta sig över ett hinder handlar det istället om att ställa upp plankor och leta efter stegar. Spelet ger dig alltid tid att se dig omkring, häpnas över de detaljerade miljöerna och sugas in i den täta atmosfären.
Dynamiska strider
Att Naughty Dog har valt zombieapokalypsen som bakgrund till sitt emotionella drama känns, ur ett speltekniskt perspektiv, som ett genidrag. Utöver de infekterade möter vi soldater utrustade med kravallutrustning och skjutvapen, men striderna blir aldrig onödigt långa och istället för att ställas mot hela arméer möter vi några fiender åt gången, i korta sekvenser av panikslaget våld.
Fienderna är smarta och fullständigt livsfarliga, och blotta vetskapen om att de gärna tar vägen runt en söndervittrad huskropp för att attackera dig bakifrån tar bort all känsla av överlägsenhet. Det finns en fysisk tyngd i allting – från hur du faktiskt måste stanna upp och knyta förband till hur rostiga järnrör känns mot infekterade zombieskallar. Ammunition är en bristvara och i många fall är det bättre att fly än att illa fäkta.
Ett episkt äventyr
Produktionsvärdena är verkligen skyhöga. Röstskådespelarna är engagerade och manuset är välskrivet. Jag vill inte avslöja för mycket om berättelsen, men tro mig när jag säger att det episka äventyret bjuder på några ordentliga överraskningar.
The Last of Us är inte spelet som tar mediet till nästa nivå. Men det är i allra högsta grad spelet som sätter punkt för en fantastisk konsolgeneration genom att säga: om vi har kommit såhär långt idag finns det inga gränser för vad vi kan göra i imorgon.
Framtiden har aldrig sett ljusare ut.
