Castle Wolfenstein, 1981
Idag förknippar vi Wolfenstein med skjutande i förstapersonsperspektiv, men så har det inte alltid varit. Muse Softwares spel till Apple II placerade spelaren i ett nazistfort under andra världskriget, och med bristfällig ammunition gällde det att smuggla ut ritningarna utan att bli påkommen. Spelet har knappast åldrats med värdighet – men att det lade grunden för smygargenren är ett odiskutabelt faktum.
Wolfenstein 3D, 1992
Lika banbrytande som Castle Wolfenstein var för smygargenren var Wolfenstein 3D för förstapersonsskjutandet. I Id Softwares inofficiella uppföljare fick vi återigen stifta bekantskap med William ”B.J.” Blazkowicz, men den här gången var han inte lika sugen på att hålla sig gömd i skuggorna. Med fullmatad vapenarsenal var målet att fly från fängelset Castle Wolfenstein och störta regimen. Slutbossen var Adolf Hitler själv – iförd en kulsprutebestyckad robotdräkt!
Return to Castle Wolfenstein, 2001
Med serier som Doom och Quake dominerade Id Software genren under hela 90-talet, men när Wolfenstein 3D skulle följas upp lades jobbet ut på Gray Matter Interactive. Den här gången var det Heinrich Himmlers ockulta experiment som stod i fokus, och plötsligt fann vi oss stridande mot nazistzombier och övernaturliga übersoldater. Framförallt minns vi det banbrytande flerspelarläget och alla moddar som följde.
Wolfenstein, 2009
Åtta år senare var det dags igen, och den här gången hade uppdraget passats vidare till Raven Software. 2009 års inkarnation tog vid där Return to Castle Wolfenstein slutade och spann vidare på det övernaturliga spåret. Den här gången kunde B.J. Blazkowicz stiga in och ut ur dimensioner, sakta ner tiden och använda andra krafter – men utförandet var inte särskilt bra och i slutändan blev Wolfenstein en ganska intetsägande upplevelse.
Läs även: Förtitt: Wolfenstein: The New Order – Tillbaka med besked