Jag är nog inte ensam om att ha drömt om att få spela Shenmue när det begav sig, med tanke på dess klassikerstatus och alla hyllningar i speltidningarna det fick ta emot redan då. Sedan dess har det dock hänt mycket i spelmediet. Framförallt har många andra utvecklare tagit inspiration från regissören Yu Suzuki och filat till hans idéer, hackat bort onödiga inslag och skapat långt mycket mer inlevelsefulla spelupplevelser genom åren.
Med detta sagt, tycker jag att Shenmue fortfarande är värt att ta sig igenom även idag, trots att det kan vara en aning frustrerande och ganska tråkigt att spela.
En japansk vardagssimulator
Det första spelet utspelar sig i stadsdelen Yokosuka i Tokyo under den andra halvan av 80-talet, där vi i korta drag får följa gymnasieeleven och kampsportaren Ryo Hazukis jakt på sin fars mördare. Den ondskefulla mannen Lan Di är nämligen ute efter två mytomspunna speglar med koppling till vår protagonists familj, så Ryo har minst sagt tydliga anledningar att stoppa skurkens diaboliska framfart.
För att komma Lan Di närmare behöver Ryo ställa frågor till invånarna i det lilla kvarteret Dobuita, sparka kriminellt avskum i magen och inte minst titta på klockan och vänta väldigt mycket. Shenmue är nämligen ett av de tidigaste spelen med en “realistisk” dygnsrytm där de icke spelbara karaktärerna “lever” och går till jobbet, tar lunch på det lokala hamburgerhaket och utför andra mundana sysslor under dagen.
Mycket av spelet går därför ut på att hitta rätt person och ställa den frågan som Ryo för tillfället vill ha svar på, i förhoppning att få nästa ledtråd för att komma vidare i äventyret.
Eftersom spelen vill vara så realistiska som möjligt befinner sig inte alltid karaktärerna där du vill att de ska vara när du faktiskt behöver dem, så en ganska stor del av spelandet går ut på att vänta. Ibland kan du inte gå vidare i berättelsen förrän under nästa dag eller senare på kvällen, så det gäller helt enkelt att försöka fördriva tiden under ett par virtuella timmar. Problemet är att det inte finns mycket mer att göra än att spela arkadspel och träna kampsport, åtminstone inte i det första spelet, vilket inget av det blir särskilt kul i längden.
En föråldrad resa till Japan
Dock ger den här vardagliga lunken en viss atmosfär, som faktiskt inte är särskilt förekommande i spelmediet. Det är onekligen riktigt mysigt att springa runt på Dobuitas bakgator eller hamnkvarteren i Hong Kong, småprata med befolkningen och bara låta sig leva sig in i det hela. Utan att ha varken varit i Japan eller levt på 80-talet, känns det i faktiskt som att jag är där och då.
Åtminstone om jag kan se förbi den föråldrade grafiken, den klumpiga kontrollen och rösterna som låter inspelade på en fuktskadad kassettbandspelare från 70-talet. De engelska rösterna är dessutom fruktansvärt framförda, då de antingen låter sömniga eller oerhört överdrivna. Som tur är går det att spela med japanska röster, som om inte annat låter mig leva mig in i den japanska kulturen ännu mer.
Shenmue är verkligen en unik spelserie som erbjuder en upplevelse som inte riktigt går att få tag på idag. I alla fall fram tills dess att Shenmue III släpps. Det går inte att se förbi hur föråldrat det är på sina ställen och att bristerna är många, men det är en intressant kurs i spelhistoria som absolut är värd att ta del av.
Läs även
Test: Playstation VR
Playstation VR: 13 spel betygsatta
Test: HTC Vive
Våra senaste jämförande tester
Bäst i test: True Wireless-hörlurar
Bäst i Test: Trådlösa sporthörlurar
Bäst i test: 4 lcd-modeller under 15 000
Bäst i test: Sportklockor
Bäst i test: Mobiler i premiumklassen 2017
Bäst i test: Gaming-tangentbord
Bäst i test: 3 nya spelmöss
Bäst i test: Bluetooth-högtalare
Bäst i test: In-ear-hörlurar
Bäst i test: Träningsarmband