Jag rycker av plåstret direkt. Mario Tennis Aces är inget Mario Kart, Super Smash Bros eller Splatoon när det kommer till Nintendo-spel med fokus på multiplayer. Tennis är helt enkelt bara tennis, oavsett hur många vräkiga specialskott eller knasiga karaktärer du blandar in i sporten. I grund och botten är det här egentligen bara ett snyggare och mer avancerat Pong med Mario och gänget i huvudrollerna istället för pixlar.
Däremot är Mario Tennis Aces ett skapligt tidsfördriv som du kan döda några timmar med, själv eller tillsammans med en kompis. Förvänta dig dock inte det där storslagna tennisäventyr du har drömt om.
Tennis på räls
Berättelsen är så där lagom skruvad som rörmokarens äventyr ofta är. Under en vänskaplig tennismatch dyker skurkarna Wario och Waluigi upp med ett legendariskt men ondskefullt tennisracket, som råkar hamna i Luigis händer. Den grönklädde brodern blir hjärntvättad och svampriket är genast i trubbel. Därmed är det upp till Mario att resa runt i världen i jakt på ett antal ”power stones”, som påminner löjligt mycket om ”The Infinity Gems” i Marvels filmer, innan skurkarna hinner före.
Enspelarläget är skapligt underhållande med sina unika tennismatcher mot en aggressiv planta, en mystisk spökspegel eller ett gäng arga piratsköldpaddor. Det är onekligen mer liv i svampriket än vad det var i det förra spelet till Wii U, men det känns ändå inte som att de gått hela vägen. I slutändan handlar det dessutom bara om att slå en boll fram och tillbaka, vilket inte blir mer spännande oavsett om banan är utsmyckad med fina detaljer eller din motståndare är ett känt ansikte från serien.
En illusion av djup
Till en början blev jag överväldigad över hur många olika slagtekniker du är utrustad med, men ganska snabbt känner åtminstone inte jag någon större skillnad. Om du inte är beredd att analysera mekaniken till de minsta beståndsdelarna är det ganska svårt att avgöra om ett visst slag eller ett annat kommer kunna finta din motståndare. Det känns sällan som att jag får poäng för att jag är duktig, utan snarare slumpen som avgör. Kanske har jag fel, men min upplevelse är att det är ett ganska simpelt system som visserligen är underhållande i sin simpelhet, men det tilltalar mig inte på djupet.
En färgglad tennisfest
Är det något Mario Tennis Aces gör bra ligger det i presentationen. Spelet både ser och låter bra med sina episka melodier, detaljerade karaktärer och tillfredsställande ljudeffekter när racketen träffar bollen. Utvecklarna får ett plus i kanten för att karaktärerna faktiskt har tenniskläder på sig, istället för de urvattnade snickarbyxorna eller prinsessklänningarna vi sett tusen gånger förr.
I väntan på Wimbledon
Mario Tennis Aces är helt enkelt ett skapligt tidsfördriv, men inget jag kommer plocka fram på förfesten eller något jag kommer underhållas av i månader framöver. Det lider tyvärr av ett problem som många Super Mario-spel lider av (förutom Super Mario Odyssey), där det känns som att designen inte går hela vägen. Var är de unika personligheterna från Paper Mario-serien eller de urflippade kampanjerna från Gamecube-eran? Det här är inte vad fansen har drömt om, men det är bättre än inget.
Läs även
Test: Playstation VR
Playstation VR: 13 spel betygsatta
Test: HTC Vive
Våra senaste jämförande tester
Bäst i test: True Wireless-hörlurar
Bäst i Test: Trådlösa sporthörlurar
Bäst i test: 4 lcd-modeller under 15 000
Bäst i test: Sportklockor
Bäst i test: Mobiler i premiumklassen 2017
Bäst i test: Gaming-tangentbord
Bäst i test: 3 nya spelmöss
Bäst i test: Bluetooth-högtalare
Bäst i test: In-ear-hörlurar
Bäst i test: Träningsarmband