The Last Guardian sätter igång omgående när en namnlös pojke vaknar upp i en grotta bredvid en jättelik fjäderbeklädd varelse. Trico, som han kallas, ser ut som en blandning av en katt och en fågel och är fastkedjad och hungrig. Han har fått spjut i sig som hindrar honom från att röra sig och hans vingar är brutna. Efter att du hjälpt honom loss och gett honom mat så börjar han att följa dig, och din huvudsakliga uppgift blir nu att med Tricos hjälp hitta en väg ut ur den plats du mystiskt har hamnat på.
Jämför priser på The Last Guardian här.
Troget sitt arv
The Last Guardian går i föregångarna Ico och Shadow Of The Colossus fotspår. Det är ett långsamt tempo och det är sparsamt med dialog och mellansekvenser. Man klättrar längs med plattformar, balanserar på plankor och drar i spakar. Spelvärlden är enorm, vacker och ödslig men stundtals också ogästvänlig. Helt folktomt är det inte, för trots att det största fokuset ligger på klättring och problemlösning så innehåller ruinerna också gamla riddarrustningar med lysande ögon som huserar som spelets fiender. Pojken kan inte försvara sig själv och är därmed chanslös mot dessa. Här blir det med andra ord Trico som får slåss med rustningarna på egen hand, medan pojken söker skydd på en avlägsen plattform.
Läs även
Test: Playstation VR
Playstation VR: 13 spel betygsatta
Test: HTC Vive
Trots en relativt simpel spelkontroll är det lättare sagt än gjort att manövrera pojken. Kontrollen är känslig och han snubblar och halkar runt som en vante. När det är mer kritiska balansmoment så är man mer orolig för att slinta med kontrollen än att faktiskt falla.
Spela The Last Guardian på projektor? Kolla in vårt test av Epson EH-TW5300 här.
En mäktig varelse med samarbetssvårigheter
En nyckeldel i The Last Guardian är att skapa ett förtroende hos din nyfunna kompanjon genom att bland annat mata och klappa honom. Men Trico visar ofta och på många sätt upp ett valpigt beteende. Han är bångstyrig, har en fobi för färgat glas och uppskattar i början inte heller vatten. Han gillar heller inte att bli lämnad ensam, så vid de tillfällen du försvinner iväg hör man hans desperata ylande när han letar efter dig. Ibland behöver man använda honom som en plattform för att nå högre och annars otillgängliga platser, vilket oftast blir ett frustrationsmoment. Efter att man klättrat upp på honom och balanserat sig fram på hans huvud kan han nämligen välja att promenera därifrån och därmed göra avståndet till plattformen du vill nå för stort. Hans storlek ställer allt som oftast till det. Ibland på charmiga sätt som att han råkar putta omkull pojken, men ofta hamnar han helt enkelt i vägen för kameran.
The Last Guardian är en mäktig saga om samarbete och vänskap. Men är spelet värt de sju åren av väntan sedan vi fick se det första gången? Visuellt är det ett mästerverk, mäktiga miljöer blandas med ett storslaget soundtrack. Men spelmässigt är den knöliga kontrollen och Tricos konstanta motvilja ett enormt frustrationsmoment.
Det når med andra ord inte upp till den nivå som förväntades och som föregångaren Shadow of the Colossus hade – men ett underhållande och atmosfäriskt äventyr är det likväl. Och den ständigt växande vänskapen mellan den modige lille pojken och den majestätiske Trico kan vara en av de charmigaste relationer vi har fått ta del av den här spelgenerationen.
>>> Köp The Last Guardian hos NetOnNet.
Läs även
Bäst i test: Brusreducerande hörlurar
Bäst i test: 5 tv-apparater med 4k
Bäst i test: In-ear-hörlurar
Bäst i test: Träningsarmband