){kind=link}
God of War har egentligen aldrig varit en särskilt smart eller tankeväckande spelserie. I själva verket har det mest handlat om ett hjärndött gudaslaktande fyllt med inslag som sexism, överdrivet våld och skadlig maskulinitet. Trots det har de spektakulära actionsekvenserna gång på gång lurat mig tillbaka till den Marvel-doftande tolkningen av den grekiska mytologin.
Ett stort kliv framåt
I det nya spelet får vi möta en något mindre aggressiv Kratos som är på besök i den främmande nordiska mytologin där han, till skillnad från tidigare, egentligen inte vill ha något att göra med gudarnas och invånarnas konflikter. Samtidigt försöker han komma till rätta med sin fadersroll.
Det märks onekligen att utvecklarna har velat ta serien till den nya generationen på mer än ett sätt, men frågan är om de har gjort tillräckligt för att nå sitt mål.
Sådan far, sådan son
Premissen tar sin början efter att Faye, Kratos fru och deras gemensamma barn Atreus mor, har avlidit. För att hedra hennes sista önskan ger sig de båda ut på en lång resa genom de grymma nordiska vildmarkerna för att nå rikets högsta berg där de ska sprida hennes aska. På vägen möter de inte bara fällda krigare som har rest sig från gravarna, utan även mytologiska väsen och gudar.
Redan här märks det att det inte är riktigt samma spelserie som tidigare. Istället för en undermåligt skriven hämndhistoria handlar det snarare om relationen mellan de båda, som på olika sätt bearbetar sina känslor efter att ha förlorat en nära familjemedlem. Däremot handlar det inte om en fantastisk far- och son-relation eller om en reformerad Kratos och det finns egentligen ingen stark anledning att hylla den som innovativ.
Berättelsen diskuterar snarare en dysfunktionell familjerelation och en protagonist som försöker arbeta med sina tidigare frånvarande känslor. Han målas verkligen inte upp som en fantastisk far och det handlar aldrig om att han ska förlåtas för sina tidigare synder. Det jag fastnar för är istället just hur spelet skildrar den bristfälliga relationen och en långt ifrån perfekt huvudperson.
Tematiken med en relation mellan en förälder och dennes barn har faktiskt skildrats mycket bättre i andra medier, men det har nog aldrig gjorts så här bra i spelmediet, även om berättelsen egentligen aldrig går på djupet eller använder särskilt sublima grepp.
Gudaslakt ur ett annat perspektiv
Rent spelmekaniskt finns en del av spelseriens tidigare DNA kvar, men det är samtidigt mycket som har hänt sedan sist. Något av det första man lägger märke till är hur kameran förhåller sig i jämförelse med innan. Händelseförloppet är så att säga ”filmat i en tagning”, så det blir aldrig några tydliga klipp till mellansekvenser. Greppet gör oerhört mycket för inlevelsen, då du hela tiden får komma nära inpå Kratos och det som händer runtomkring. Däremot dras man lätt ur illusionen varje gång man behöver gå in i menyn eller när en livmätare syns över en fiende.
Striderna är fortfarande spektakulära, men just på grund av hur kameran förhåller sig blir det nästan en ännu starkare upplevelse. Tyngden i den magiska yxan som Kratos är beväpnad med känns i varje slag och det krävs ett viss taktiskt tänkande för att ta sig ur striderna med livet i behåll. Yxan påminner nämligen väldigt mycket om Thors hammare i Marvel-universumet, då han kan kasta den och få den tillbaka till sig med en knapptryckning. Det här öppnar inte bara upp möjligheter under striderna, utan skapar också intressanta pussel på vägen.
Vackert men passivt
Däremot sker mycket av det mest spektakulära på skärmen utan att jag trycker på några knappar. Har du spelat tidigare delar minns du säkert ett och annat så kallat ”quick time event”, där det gällde att trycka på rätt knappar eller föra styrspaken åt ett visst håll för att utföra de mest brutala attackerna. Den här gången sker ofta den typen av sekvenser som en passiv filmsekvens, där jag många gånger tänker att jag som spelare kunde ha fått utföra dem istället.
Dock gör det inte så mycket, när det som händer på skärmen målas upp av en fantastisk grafikmotor som faktiskt inte kräver att du behöver en Playstation Pro för att du ska tappa hakan. När Kratos och Atreus ror över en stor sjö som är omgiven av varierande och färgglada miljöer åt alla riktningar eller när de slåss mot en gigantisk best är det svårt att hålla inne tårarna.
Att God of War blivit hyllat av en nästintill enad kritikerkår har inte så mycket att göra med en överdriven hajp, utan kommer troligtvis ifrån att spelet gör rätt på så många olika plan. Den gripande resan genom de vackra landskapen, skildringen av en fin men långt ifrån perfekt familjerelation och den genomtänkta speldesignen är helt enkelt svår att värja sig mot.
Läs även
Test: Playstation VR
Playstation VR: 13 spel betygsatta
Test: HTC Vive
Våra senaste jämförande tester
Bäst i Test: Trådlösa sporthörlurar
Bäst i test: 4 lcd-modeller under 15 000
Bäst i test: Sportklockor
Bäst i test: Mobiler i premiumklassen 2017
Bäst i test: Gaming-tangentbord
Bäst i test: 3 nya spelmöss
Bäst i test: Bluetooth-högtalare
Bäst i test: In-ear-hörlurar
Bäst i test: Träningsarmband