Strategiska rollspel har alltid fascinerat mig på håll, då jag sällan har lyckats fördjupa mig i något spel i genren på allvar trots otaliga försök. Fire Emblem är en av serierna jag har snuddat vid ett antal gånger, men jag har aldrig blivit lika hänförd som många andra. Åtminstone inte innan Fire Emblem: Three Houses.
En värld av val
Fire Emblem: Three Houses utspelar sig på kontinenten Fódlan som är uppdelat i tre rivaliserande nationer, som lever under en tillfälligt fredlig period. Jag tar mig an rollen som antingen en kvinnlig eller manlig legosoldat, som under underliga omständigheter blir lärare på klostret Garreg Mach, som bland annat har som uppdrag att undervisa framtidens ledare.
Där måste du välja vilket av de tre nationernas elevhem du ska undervisa: The Black Eagles, Blue Lions eller The Golden Deer. Det märks ganska snabbt att valet har stor betydelse, då det avgör vilka karaktärer jag främst kommer få lära känna och ur vilket perspektiv jag får uppleva berättelsen. Det är helt klart ett smart knep för att få spelaren att känna att deras resa ser annorlunda ut än hos andra och ger ett solklart omspelningsvärde.
Farväl till sten, sax och påse
Striderna i Fire Emblem ses ur ett fågelperspektiv där jag i turordning får flytta på mina enheter över ett rutnät. Precis som tidigare handlar det om att tänka strategiskt, använda rätt karaktär vid rätt tillfälle och inte bara rusa in i fienderna.
Dock är striderna, precis som mycket annat, en aning mer strömlinjeformat än tidigare. Fire Emblem har länge varit känt för att använda sig av ett sten-, sax- och påse-liknande system, där olika klasser är starka och svaga mot varandra. I Three Houses har de valt att slopa det klassiska systemet helt och fokuserar istället på karaktärernas attribut och personliga styrkor och svagheter. Det är välkommet på det sättet att det gör striderna mer rättframma och inte lika invecklade, men samtidigt kan jag tycka att lite av det taktiska tänkandet har försvunnit.
Däremot är det fortfarande väldigt roligt att befinna sig på slagfältet. Utvecklarna har verkligen lyckats skapa en storslagen känsla under bataljerna, mycket genom den välslipade presentationen. Det är till exempel en fröjd att äntligen få se striderna med fin grafik på en modern konsol, efter de senaste spelen till Nintendo 3DS.
För mycket av det goda?
Det finns oerhört mycket att göra i Fire Emblem: Three Houses, utöver att strida på slagfältet. När du befinner dig på klostret kan du bland annat prata med eleverna, fiska, laga mat, påta i trädgården och träna.
Inför striderna gäller det att hålla koll karaktärernas utrustning och att de har rätt förmågor och attribut. Det här är välkomna inslag som ger variation och djup mellan spelets huvudsakliga syssla, striderna, men det kan också bli en aning rutinmässigt efter ett tag. Att springa runt på klostret och prata med alla karaktärer är visserligen intressant många gånger, men det blir också väldigt mycket dialog att lyssna på eller läsa.
Att det kan bli lite för mycket av det goda i form av många och långa dialoger, gör dock ärligt talat inte så mycket, med tanke på hur välskrivna karaktärerna är och hur indragen jag blir i konflikterna och den spännande ramberättelsen. Till en början kan karaktärerna kännas en aning slätstrukna, men under spelets gång visar det sig att de flesta har stora personligheter, sina egna drivkrafter och svagheter. Att jag får lära känna karaktärerna väl gör verkligen att varje strid blir mer värdefull.
Det är dessutom imponerande att det finns så många elever att lära känna, med tanke på att du mer eller mindre bara får komma i kontakt med en tredjedel på allvar under varje spelomgång.
En välkommen nytändning
Fire Emblem: Three Houses är strategirollspelet som jag och många andra har väntat på. Serien har underhållit mig tidigare, men aldrig lika mycket som nu. Intelligent Systems har verkligen tagit vara på seriens för- och nackdelar och kokat ihop ett välpolerat och storslaget äventyr som troligtvis kan uppskattas av både mångåriga fans och nybörjare.