Att 1993 års Doom lade grunden för den moderna förstapersonsskjutaren är ett obestridligt faktum. Samtidigt har det varit omöjligt att uppdatera serien för en modern publik utan att slarva bort allt vad varumärket står för. Fram tills nu.
Glöm det mörka skräckexperimentet Doom 3 och glöm den fåniga trailern från nedlagda Doom 4. 2016 års inkarnation tar oss tillbaka till rötterna i en fartfylld våldsfest som fullkomligen dryper av Dooms omisskännliga DNA. När jag hösten 1993 satt på pojkrummet och fantiserade om framtiden var det såhär den såg ut, och det är ett gott betyg.
En fartfylld våldsfest
I en förtitt av spelet skrev vi att Doom är – och alltid kommer att vara – en fartfylld actionrökare med spelmekanik från det förflutna och grafik från framtiden. Det där med grafiken stämde såklart, men att vi dessutom skulle få ett intressant och framåtskridande spelsystem hade vi knappast kunnat ana.
Medan andra spel belönar din feghet med hjälp av regenererande hälsomätare gör Doom det motsatta. Här blir du istället belönad för att spela vårdslöst, rusa fram till försvagade fiender och utföra köttiga ”glory kills” för att fylla på din hälsomätare. På förhand har det klagats på att de våldsamma animationerna skulle störa flytet men det kan vi verkligen inte hålla med om.
Gott om innehåll
Kampanjen – som överraskande nog är spelets starkaste kort – tar oss till såväl mars som helvetet och klockar in på drygt 15 timmar. Äventyret bjuder inte på några varierade miljöer, någon intrikat berättad story eller kooperativt spelande – men lyckas ändå träffa som en hagelskur rakt i magen.
Flerspelarläget bjuder på en del intressanta grepp, men känns mer som en parentes i sammanhanget. Id Software ska också ha en eloge för den briljanta ban-editorn Snapmap som redan har bjudit på en uppsjö av mer eller mindre kreativa skapelser.