Recension: Cuphead

Snyggt, nostalgiskt och skitsvårt

Cuphead ser ut och låter som en tecknad film från 1930-talet. Och det är lika oförlåtande svårt som titlarna i datorspelens barndom. Digital Lifes Joakim Eriksson fick sätta tänderna i StudioMDHR:s svårtuggade sidoscroller.

Cuphead och Mugman blir vid ett obetänksamt ögonblick bundna i ett avtal med djävulen. För att bli fria måste de slå ner bossar ute i spelvärlden för att driva in det dom är skyldiga. Spelet växlar mellan rena bossfighter, plattformshoppande och flygande, och ställer höga krav på reflexer, timing och minne.

Snygg och udda stil

Indieutvecklarna på StudioMDHR har lyckats få mycket buzz och hype kring sin första speltitel. Med en grafisk stil som hämtad direkt från 1930-talets tecknade filmer av Max Fleischer och Disney har de tagit spelvärlden med storm. Grafiken kompletteras med autentisk musik och ljudeffekter och känslan blir faktiskt riktigt härlig.

Potatisar och flygande tjurar

Cuphead är svårt, riktigt svårt, men det är också det som är charmen i spelet. Du kastas in i en bana utan att ha en aning om vad som väntar dig. De viktigaste banorna är rena bossfighter där du ska slå ner allt från en stor gråtande lök till en flygande tjur. De här fighterna sker i flera steg, med helt olika strategier och svårighetsgrad. De andra typerna av banor är mer klassiskt sidoscrollande där du springer och hoppar mellan plattformar och flyger i åttor mellan anfallande fiender. Oavsett bantyp gäller det att hitta mönstret i var fienderna dyker upp och hur de rör sig. Det är tokigt och orealistiskt, precis som de tecknade filmerna.

Ändra knapplayouten

Det du måste göra innan du börjar spela är att ändra inställningarna för kontrollen. På konsol är standardmappningen för knapparna riktigt korkad. När du spelar kommer du vilja skjuta och hoppa hela tiden, och båda de knapparna ligger som standard på tummen på konsol. Mitt tips är att lämna hoppa-knappen som standard och att flytta skjuta och “låsa” till pekfingrarna. Prova dig fram till vad som passar bäst för just dig.

Läs även: Spelhösten 2017 – 9 spel som du inte vill missa

Spela med kompisen

Cuphead, som så många andra spel, är bäst tillsammans med en kompis. När ni samarbetar blir banorna inte lättare, men ni kan återuppliva varandra och tillsammans komma fram till hur man klarar dem.

Välgjort men långtråkigt

Spelet är fantastiskt välgjort, snyggt och tajt. Till en början var det riktigt underhållande men efter ett tag kunde jag inte komma ifrån att jag tyckte att det blev långtråkigt. Visst, det finns variation mellan banorna. Bossfighterna, markbanorna och de banor där man flyger erbjuder väldigt olika spelstilar, men till slut handlar allt om att hitta mönster och att nöta en bana om och om igen för att hitta rätt timing. Det är ändå en viss tjusning att spela ihop med en kompis och ha någon att gråta tillsammans med när man för hundrade gången blir krossad av ett hoppande blåbär, och att jubla med när man äntligen vinner över det. Men som singleplayer är jag tveksam till om jag kommer att starta upp det igen.