Japanska rollspel har under de senaste åren gått från att vara den finsmakande spelelitistens förstaval till att avfärdas som slentrianmässiga och sliskiga studier i bakåtsträvande spelmekanik. Ni no Kuni, det efterlängtade samarbetet mellan Level-5 och Studio Ghibli, gör inte ett dyft för att bryta några spelmässiga konventioner, men när ytan är såhär makalöst vacker kan man ha överseende med det mesta.
Traditionell historia
I centrum står 13-åriga Oliver som efter en tragisk händelse kommer i kontakt med en parallell värld där magi har en betydande roll och där ondskan lurar runt hörnet. Förutom en komisk sidekick i form av den näspiercade fen Drippy stiftar han bekantskap med rollspelsstereotyperna Esther och Swaine, samt en hel drös med Pokémonliknande filurer.
Den som kan sina japanska rollspel känner naturligtvis igen sig, men det som får Ni no Kuni att skilja sig från mängden är det estetiska. Studio Ghiblis tecknade filmsnuttar är förvånansvärt få, men det är tydligt att deras designspråk har smittat av sig på varenda detalj i spelet. Stundtals känns det som att spela någon av studions filmer, och ett bättre betyg kan de knappast få.
Djupt stridssystem
Ni no Kuni är ett långt spel och det finns väldigt mycket att göra i den stora världen. Tyvärr är sidouppdragen både simpla och repetitiva och ibland märks det att spelmakarna försökt dryga ut speltimmarna genom att slussa spelaren fram och tillbaka mellan olika platser bara för sakens skull.
Det djupa stridssystemet, som kombinerar ett turordningsbaserat upplägg med fri rörlighet, fungerar riktigt bra, men ibland kan det kännas lite mossigt att behöva harva erfarenhetspoäng inför nästa stora boss.
Om du avskyr japanska rollspel och kräks i munnen när du hör titlar som Chrono Trigger och Final Fantasy ska du kanske se upp, men om du bara känner dig lite trött på genren kommer du ha svårt att värja dig mot Ni no Kuni: Wrath of the white Witch.
