Böcker som blir tv-spel utan att ta vägen via biaduken hör inte till vanligheterna, men Dmitry Glukhovskys Metro 2033 var ingen vanlig roman och ukrainska 4A Games tolkning var inget vanligt spel. Det hårda livet i Moskvas tunnelbanesystem efter katastrofen porträtterades med en brutal fingertoppskänsla som fick oss att sitta som på nålar.
När det blev dags för uppföljare valde man att, till skillnad från vad Glukhovskys hade gjort i sin romanuppföljare Metro 2034, spinna vidare på huvudkaraktären Artyoms historia.
Varierande strider
När vi möter honom igen har det gått ett drygt år och Moskvakulissen är om möjligt ännu dystrare. I tunnelbanesystemets mörker rasar kriget mellan de politiska fraktionerna och uppe i den riktiga världen strövar blodtörstiga mutanter i det förgiftade regnet.
Det är precis så atmosfäriskt som det låter och det blir inte sämre av att du med jämna mellanrum måste torka av blod, lera och regn från gasmaskens dimmiga visir. Den varierade fiendefloran dukar upp för såväl taktiskt smygande och avskurna halspulsådror som högoktanigt kulsprutesmatter mot vidunderliga bestar.
Läckert och ogästvänligt
4A Games har verkligen gjort ett kanonjobb med att åtgärda de problem som föregångaren drogs med och Metro: Last Light är en betydligt mer polerad produkt. Med små medel, såsom en tryckande ljudbild och ett briljant användande av motljus, har man lyckats skapa en lika läcker som ogästvänlig värld.
Det håller inte riktigt hela vägen och mot slutet blir det ganska tröttsamt att treva i mörkret med ficklampa, ryskbrytande sidekick och skräddarsydd bössa, men det hindrar inte Metro: Last Light från att gå till historien som ett ovanligt stilsäkert och stämningsfullt äventyr.