Våren 1999 fanns det bara ett party – och det var Marios Party. Handkontrollernas spensliga spakar nöttes ner till ett fint pulver, tummarna ömmade och de verbala smädelserna eskalerade i styrka över chipsskålen. Att ta sig över spelbrädet tillsammans med tre vänner och tävla i olika minispel var helt enkelt väldigt kul.
Långa transportsträckor
Våren 2015 känns Mario Party inte riktigt lika angeläget – och det är Nintendos fel. Först och främst undrar jag och mina kompisar varför vi sitter i samma bil. När vi tävlar i samma lag spelar det ju ingen roll vart på brädet vi åker, så varför ska vi slå tärning hela tiden? Nintendo verkar tro att det är själva träningsslagen som gör spelet kul, när det i själva verket är de allt mer sällsynta minispelen. Särskilt frustrerande är det när man inte lyckas skrapa ihop ett helt lag, och tvingas titta på när de datorstyrda medspelarna rullar tärningar i vad som känns som en oändlighet. Kom igen, när får vi spela?
Tröttsamma designmissar
Men det finns ljusglimtar. Som när man faktiskt får ge sig in ett minispel tillsammans med tre vänner. I enlighet med traditionen pendlar minispelen mellan fullständigt meningslöst och skapligt underhållande – och allra roligast blir det när en av spelarna får styra Bowser med hjälp av Wii-paddan. Ibland handlar det om att blåsa i mikrofonen eller att använda kontrollens-gyrofunktion – men oftast är det traditionellt Wiimote-viftande som står till buds.
Med tanke på hur kul Mario Party 10 hade kunnat vara är det beklämmande att detaljer som långa stunder utan spel, obligatoriska mellansekvenser och snöpliga orättvisor ska dra ner helheten. Om ni läser det här Nintendo: Ett bra Mario Party ska vara snabbt, strategiskt och fullproppat med minispel. Dra ner på träningsslagen och skippa de datorstyrda medspelarna. Hur svårt kan det vara?