Oavsett vad man lägger i konstbegreppet var Flower ingen särskilt intressent konstyttring. Snarare var det konst av typen ”natursköna bakgrundsbilder som ska ge det senaste operativsystemet en fräsch, ny look”. När jag hör att That game company har kommit med ett nytt spel blir jag med andra ord skeptisk. Vad har de kokat ihop den här gången? Spelvärldens motsvarighet till cd-boxar med valsång och porlande vatten?
Hoppsan, vilket högt berg!
Riktigt så illa är det inte och även om den meditativa new age-estetiken från Flower är intakt inser jag snabbt att skillnaderna är större än likheterna. Jag blir faktiskt överraskad över hur spelbart Journey är.
I rollen som en bedårande liten figur bestiger jag den första sanddynen, hasar mig ner på andra sidan och börjar bestiga nästa. Vid horisonten ser jag ett stort berg torna upp sig och det är dit jag ska.
Det som driver mig är nyfikenheten och upptäckarlusten. Jag vill se vad som finns bakom nästa krön. Jag vill veta vilket öde som väntar mig vid resans slut.
Tyst samarbete
Miljöerna är varierade och kantade av enkel problemlösning och visuellt ögongodis. Redan den inledande öknen är fantastiskt snygg med realtidsrenderade spår i sanden och glittrande sandkorn. Men det blir bara bättre. Den enormt snygga världen förstärks av ett riktigt bra ljudspår som sömlöst växlar mellan tryckande domedagsstämning och yoga-skval.
Om jag har tur får jag under resans gång sällskap av en annan spelare. Eftersom vi inte kan kommunicera med varandra uppstår en tyst överenskommelse om att vi ska hjälpa varandra så gott det går – vi är trots allt på väg mot samma berg vid horisonten.
Journey är en väldigt trivsam och hypnotisk upplevelse som varar i en timme eller två. Men att spelet har hyllats och överösts av toppbetyg kan jag inte förklara på något annat sätt än att vår hunger efter djupare spelupplevelser är så omättlig att vi sväljer vad som helst – även om det inte är mer intressant än en lördagsförmiddag på spikmattan.