Under andra halvan av 90-talet var överlevnadsskräck ordet på allas läppar, men få spel kunde mäta sig med titeln som hade dragit igång allting. Inspirationskällor som Sweet Home och Alone in the Dark hade visserligen varit inne på rätt spår – men det var först med Resident Evil som bitarna föll på plats.
Sedan dess har det hänt en hel del. Silent Hill introducerade ett psykologiskt djup, Condemned-spelen utforskade det groteska och i svenska Amnesia lärde vi oss att lägga benen på ryggen. Resident Evil-spelen har i sin tur utvecklats åt att handla mer automatvapen och feta explosioner än olycksbådande mörker och kalla kårar.
Mot den bakgrunden ser The Evil Within ut att bli ett ganska traditionellt skräckspel som för tankarna till genrens guldålder. Utredaren Sebastian Castellanos och hans kollegor kallas till brottsplatsen för ett brutalt massmord. När de anländer visar det sig att onda krafter finns kvar på platsen. Kollegorna blir snabbt tagna ur livet, och när Sebastian återfår medvetandet hänger han uppochner, under uppsikt av en morbid fångvaktare.
Spelmekaniken känns igen och i sann Resident Evil-anda handlar det om att hushålla med ammunitionen och så gott det går undvika konfrontationer. Visst kan man avfärda det som bakåtsträvande, men det är också ett kärleksbrev till en genre som på senare år levt en allt mer tynande tillvaro.
Det vi hittills har fått se av spelet är lika läckert som skräckinjagande, men klichéerna är många. Motorsågsgalningarna är som hämtade från Resident Evil 4 och den mystiska Boxman för tankarna till Silent Hill-spelens Pyramid Head. Som om inte det skulle vara nog är den första platsen vi kommer till ett mentalsjukhus…