Ibland när man får spel för recension följer det med en lista över detaljer som inte får avslöjas innan spelet når butikshyllorna. I Alan Wakes fall handlar den första punkten om vilka licenserade musikstycken som förekommer i spelet. Det känns snopet. Inte minst för att min första anteckning rör just musiken och hur den skulle kunna sättas in i ett större sammanhang. Det hade varit en utmärkt inledning på en förtitt, och det vet Remedy.
Med andra ord har de träffat mitt i prick, åtminstone när det kommer till spelets inramning. Alan Wake fullkomligen kryllar av popkulturella referenser och för en kille som växt upp med David Lynch och Stephen King är det lite som att komma hem.
Anteckning nummer två berör den paranoida inledningen och det omslutande mörkret.
Anteckning nummer tre rör det grymt snygga ljudarbetet som får mitt billiga surroundsystem att låta snordyrt, den fantastiska närvarokänslan och stadens kufiska invånare.
Efter att ha spenderat några timmar i skogen med Alan Wake är jag fortfarande nyfiken på vad som gömmer sig i skuggorna. Inledningen har varit riktigt stark, men samtidigt är jag tveksam till om det kommer att hålla hela vägen.
Ikväll ger jag mig i kast med det tredje kapitlet.
Håll utkik efter den färdiga recensionen här på digitallife.se