Det borde inte komma som en chock för branschen att konsumenterna inte vill köpa och underhålla mellan tre och fem spelenheter för att ombesörja sitt intresse. Egentligen var det bara en tidsfråga innan telefonen blev en värdig utmanare, åtminstone bland de spelare som vill ha snabb underhållning som inte kräver mer än tio minuter i anspråk. Men mer än något annat var det App store som skapade möjligheten. Plötsligt fanns det en plats där utvecklare kunde nå den stora massan istället för att behöva finnas på varje enskild mobiltillverkares säljsidor. Ett kort tag senare öppnade Android market och vips började Nintendo gnälla över att ingen längre var intresserad av att köpa pusselspel för 500 spänn.
Trenden är tydlig. Den absoluta tillgängligheten skapar sjukt många enkla köptillfällen där sju kronor bara är ett försumbart klick bort. Betyder det att alla spel borde ligga på samma prislapp? Naturligtvis inte. En AAA-titel som har utvecklingstid på ett par år ska aldrig jämställas med ett simpelt pusselspel och det är inget konstigt att det prissätts därefter. Problemet uppstår snarare för Nintendo som konservativt står utanför utvecklingen. De har precis sjösatt sin sämsta konsollansering någonsin och verkar inte alls intresserade av att göra de drastiska förändringar som krävs för att motivera varför man ska betala 2 000 kr för en extra maskin utöver sin telefon. Naturligtvis ska man tänka på att Nintendo fortfarande sitter på några av världens starkaste varumärken (fler ungar känner till Mario än Musse Pigg, typ) och det vore dumt att rea ut dem vid första motgång.
Borta hos Sony och Microsoft ser strategierna lite annorlunda ut. Fördelen för dem är att de är företag som sysslar med många andra saker än spel och har därför lättare att hitta synergier. Microsoft har hela sin framgång på spelmarknaden att tacka sina erfarenheter från Windows när de skapade världens bästa onlinekonsol. Sony har varit strängt restriktiva att aldrig blanda ihop varumärket Playstation med sina andra produkter – tills nu. Att licensiera ut sitt namn till Androidtelefoner är antagligen det smartaste de kan göra eftersom det gör dem oberoende av hårdvara i slutändan. De kan på sikt låta någon annan betala för den. Just nu finns det ändå väldigt lite pengar att tjäna på att sälja hårdvara. Sony själva gick med förlust på varje PS3-maskin de första åren och Microsoft gjorde samma sak med Xbox. Vinsten ligger istället i licensen att ge ut spel till plattformen. Troligtvis är vi inte alls många år från att ha en helt konsollös marknad där du kan köra samma version av Mass Effect på din Ipad, Playstation Vita eller annan valfri enhet på vägen hem på spårvagnen för att sedan fortsätta på din teve hemma som står uppkopplad mot en annan valfri enhet.
Om vi lärt oss något den här generationen så är det att inga utvecklare längre har någon anledning att binda sig till en plattform eftersom ingen tjänar på det i längden. Sony och Microsoft går i krig mot varandra om att få exklusiva titlar att sälja konsolen. Men det spelar liksom väldigt lite roll för den stora massan eftersom det rör sig om en titel på flera hundra multiplattformspel. Spotify och liknande tjänster visade vägen in i framtiden för musiken. Filmindustrin rör sig i samma riktning. Det är bara spelmarknaden kvar som är fast med att binda oss till specifika maskiner.
I skrivande stund faller Nintendos aktie som en sten i havet på grund av deras katastrofala lansering av 3DS. Alla, inklusive aktieägarna, hade hoppats på mer från Nintendo. Hela produkten 3DS skriker 2006 i allt från sitt gränssnitt till den digitala affären. Men det största hotet är naturligtvis de mobila enheterna, och det faktum att Nintendo inte alls verkar ha någon plan på hur de ska kontra dem. Många som tidigare köpte DS köper nu hellre en app för sju kronor till sin telefon, medan Nintendo ställer sig i ledet av bakåtsträvare och likt Per Gessle hävdar att det är konsumentens fel att de inte säljer längre.