Killzone 2 var smutsigt, hårt och kallt. Fysiken var blytung. Soldaterna vaggade fram som om de hade varit skadeskjutna, trötta och desperata. På slagfältet lös fotsoldaternas ögon i en starkt brandgul nyans som brände hål i skuggorna. Varför i helvete skulle jag klaga på Guerilla Games fullkomligt kompromisslösa uppgörelse med sin samtid?
Upptrissat tempo
Vi bär alla ansvar för hur Killzone 3 har blivit. Vi bad om varierade miljöer, rörligare hjältar och högre tempo – och vi fick allt. Med publikfriande intensitet kolliderar den orubbliga kolossen med ett rappt Call of Duty-narrativ som tar oss till snötäckta landskap, oljeriggar och lummiga skogar – alltid i sällskap av de osympatiska stridspittarna Sev och Rico.
I mellansekvenserna klipps det över till Helghast-gänget, det vill säga general Stahl och hans intergalaktiska fascistcrew som tycks ha gjort en sport av att överträffa varandra i fjuniga hitlermuscher och vattenkammade snedluggar.
Storyn finns där enbart för att vi ska få styra stridsrobotar, rälsskjuta stjärnkryssare och skrika ”FUCK!” när någonting oväntat händer.
Visst är Killzone 3 en teknisk landvinning, men designmässigt är det bara de nergångna stadsmiljöerna som fungerar. Den omtalade skogen kittlar Halo-tarmen med sin lömska flora, Star Wars-rymdskeppen känns sorgligt ansiktslösa och att hoppa mellan isflak i ett böljande hav känns bara konstigt.
Tillbakalutad i soffan suckar jag mig genom kampanjen på 6-7 timmar utan att möta något direkt motstånd. Känslan av episka fältslag uteblir och de riktigt minnesvärda ögonblicken går att räkna på en missbildad hand med bara tre fingrar.
Darrhänt viftande
Killzone 3 är spelet som ska sälja Move-kontrollen till hardcorespelarna. När jag tog mina första stapplande steg trodde jag inte att det var möjligt, men redan efter några minuter kände jag mig så bekväm med den rörelsekänsliga kontrollen att jag viftande mig genom hela spelet. Kanske var det nyhetens behag, men med finjusterade inställningar kändes min framfart både intuitiv och exakt. Min soffkamrat påpekade att jag förde mig som ett fyllo, men det jag förlorade i rörelse vägdes upp av min osvikliga förmåga att leverera darrhänta huvudskott.
Killzone 3 är en helt okej förstapersonskjutare med ett mastigt onlineläge för den som vill ha mer av den varan, men det smärtar att man slarvat bort varumärkets potential för att blidka den stora massan.