De första timmarna var jag besviken på Bloodborne. Efter tre Souls-spel ville jag ha mer av samma, och även om det allra mesta fungerar precis som i tidigare spel fick jag någonting helt annat. Och jag dog. Om och om igen, som jag aldrig dött förut. Man brukar säga att Souls-spelen inte alls är så svåra om man bara är försiktig – men den logiken går inte att applicera på Bloodborne.
I Bloodborne går det nämligen inte att vara försiktig. Fokus ligger på närkamper och om du inte spelar offensivt har du inte en chans mot de blodtörstiga monster som lurar på Yarhams pestdrabbade gator. Det snabba stridssystemet kräver minutiös tajming och full koncentration, och när du inte ens har en sköld att gömma dig bakom krävs konstant rörelse.
En brant uppförsbacke
Medan andra utvecklare envisas med att leda in spelaren via utdragna övningsmoment gör From Software det motsatta. Motståndet är hårt från första stund och du får absolut ingenting gratis. Själv stod jag och stampade i fem timmar eftersom jag inte lyckades klura ut hur jag skulle använda mina insamlade ”blodekon” för att stiga i nivå. Mot bossen var jag totalt chanslös, och vart jag än gick tycktes jag bli övermannad av nya, ännu farligare fiender.
Men till slut hamnade en pusselbit på rätt plats, och sedan en till. Jag förstod att kortdistanspistolen kunde användas för att göra kontringsattacker, jag aktiverade min första sparpunkt och jag hittade en ny rustning. Kanske fanns det ett ljus i tunneln, trots allt?
Ogästvänligt och underbart
När spelet slutligen ger efter känns det naturligtvis som en stor vinst, och i takt med att spelvärlden öppnar upp sig blir det lättare att välja sina strider. Om du kör fast på en boss finns det ofta något annat område att utforska, och det går alltid att besöka gamla jaktmarker för att samla erfarenhetspoäng.
Världen är inte alls lika varierad som i From Softwares tidigare spel, men å andra sidan känns den mer konsekvent och sammanhållen. De ogästvänliga miljöerna är oerhört läckra och Playstation 4 gör ett utmärkt jobb med att måla upp dem.
Slipat till perfektion
En stor del av Bloodborne-upplevelsen är att spelare kan hoppa in i varandras spel för att antingen gadda ihop sig mot bossar eller för att utmana varandra. Att dela triumferande ögonblick med mystiska främlingar är oerhört kittlande, men det finns utrymme för förbättringar. Att spela tillsammans med utvalda vänner är till exempel alldeles för krångligt, trots att det i praktiken ska vara möjligt.
Bloodborne är inte lika omfattande som Darks Souls. Du kommer inte ha hundratals vapen, ringar och magier i ditt förråd och du kommer inte att ha samma möjligheter att skräddarsy din karaktär. Men det är inte heller meningen. Istället tar spelet en liten bit av Souls-konceptet för att slipa just den biten till perfektion.
Och vi menar verkligen perfektion.