Året är 1912. Ovanför den pågående karnevalen öppen himlen upp sig i en blå oändlighet och när jag vandrar längs den luftburna staden Columbias gator är det bara att konstatera att Irrational Games har skapat ännu en makalös värld. Trovärdig, unik och oförutsägbar, men samtidigt fullkomligt logisk i sin kontext.
Jag är Booker DeWitt och jag har skickats hit för att rädda den inspärrade Elizabeth. Att jag har fått tillträde till staden redan innan dess oundvikliga fall hade kunnat ta bort lite av den mystik som gjorde Rapture till en gåtfull plats, men istället får det mig att känna mig som en del av händelseförloppet.
Efter att ha tjuvlyssnat på konverserande invånare och slagits av deras blinda fromhet blir fallet så mycket hårdare. Bioshock handlar trots allt om att tillintetgöra en aldrig sinande ström av fiender och när helvetet brakar lös finns det ingen hejd.
Kompromisslös action
Fienderna är överallt och för att kunna praktisera mina Vigor-magier eller utsätta dem för min skräddarsydda vapenarsenal är jag tvungen att kroka fast i den berg- och dalbana som förbinder de svävande öarna. Ibland vet jag inte vad som är bak och vad som är fram. Jag bara skjuter, och färdas i raketfart. Jag accelererar runt hörn, kastar eldklot, genererar blixtar och frammanar svärmar av ettriga kråkor.
Ibland varvas de tunga eldstriderna med mer suggestiva partier, men vetskapen om att miljöerna i vilket ögonblick som helst kan förvandlas till ett slagfält får mig att önska att de var fler. Samtidigt är det svårt att inte beundra kompromisslösheten. Genom att förkasta påklistrade flerspelarlägen eller alternativa slut visar Irrational Games att de har haft full tilltro till sin vision.
Mångbottnat berättande
Bioshock Infinite är makalöst snyggt berättat med hjälp av sömlöst integrerade filmsekvenser och en ständigt närvarande förstapersonsvy. Teman som rasism och religion avhandlas med en i spelsammanhang sällsynt subtilitet som ger hela spelet ett moget anslag. Och för den som tycker om att grotta ner sig i världen ligger det ljudloggar och skräpar i varenda skrivbordslåda.
I takt med att Booker och Elizabeth tränger djupare in i Columbias själ blottläggs nya lager i berättelsen. Det finns inget enskilt ögonblick som är lika omvälvande som det första spelets överraskningsslut, men tro mig när jag säger att mindfuck-reglaget är uppskruvat till max och att du kommer att behöva både ett och två varv till för att reda ut alla komplexa skeenden.
När jag återvänder till spelet några dagar senare har jag skruvat upp svårighetsgraden, skärpt uppmärksamheten och beslutat mig för att hårdsatsa på defensiva magier och slitna handeldvapen.
De amerikanska flaggorna vajar i vinden och jag kan nästan känna smaken av den svala, klara luften.
Jag sugs in på ett ögonblick.
