Ni känner till de här hopplöst ointressanta samlingsalbumen som Så mycket bättre-deltagarna slänger ur sig i samband med uppsvingen som följer? Så var också tanken bakom Wolves. Men istället bestämde sig Linda Carlsson i sista stund för att hennes sjunde album skulle bestå av åtta nyskrivna alster. Och tur var väl det. För Wolves erbjuder en del riktigt höga toppar som befäster hennes låtskrivartalang. Men det innehåller även en del intetsägande och något triviala dalar.
På Wolves är den raka, trallvänliga och lättsamma popen som kommit att definiera Miss Lis musik som bortblåst. Istället träder en mörkare soulbeblandad pop fram som för tankarna till både Amy Winehouse och den svenska kollegan Amanda Jenssen. Även texterna har fått sig en släng av ångest och självförakt vilket Miss Lis röst lyfter fram ypperligt. Inte minst på skivans starkaste kort, Dancing in the Dark, som förtjänar precis lika mycket radiotid som den säkerligen kommer få. Även den vackert ihopsatta pianoballaden The Room tål att nämnas. Men som helhet faller de fina intentionerna samman och flertalet låtar blir precis lika ointressanta som ett samlingsalbum blivit.
Bästa låt: Dancing in the Dark