Susanne Sundør
Hur många album behöver man egentligen som norsk artist släppa för att man ska slå lite större i Sverige? Sex uppenbarligen. För när Susanne Sundfør förra året gästade Röyksopp under deras Way Out West-spelning var det inte många som hade full koll på vem det var som sjöng – i år ställer hon sig på Linnétältets scen och kan blicka ut över ett hav. Givetvis har framgångarna med senaste skivan skapat detta tryck – och det är välförtjänt. Ingen där lär vara besviken heller. Det blir en timme av starka versioner på en rad hittar, givetvis Fade Away och Delirous, men det ges också utrymme för ett utdraget noise-osande jam-mellanspel. Det visar på bredd. Och det visar att norskan har det självförtroende som krävs för att gå lite utanför ramen för vad en elektronisk popstjärna ska bjuda på. Det är vad man tar med sig hem.
FKA Twigs
Puls. Rök. Strob. Och så står hon där. Och så sjunger hon, likt en fågel? Kanske. Åtminstone som ingen annan. Ömsom kvidande, ömsom ömt. De elektroniska vågorna pumpar genom publiken, skär, eldar. Hypnotiserar. Den forne dansaren knycker med kroppen, poserar och sjunger hjärtat ur sig. De ärliga textarna tar sig ur henne och träffar en – ibland med ilska, ibland med sorg. Hon imponerar, imponerar och imponerar. Hon sjunger helt nysläppt material, och trollbinder. Det spelar ingen roll vad hon gör, publiken är i hennes våld och hon vårdar dem varsamt. Det är ingen spelning, det är en uppvisning om hur elektronisk popmusik kan framföras. Det är en uppvisning i känsla, show och rå talang. Slutsats: Festivalens bästa spelning.
Future Islands
Linné blir snabbt knökfullt och amerikanska Future Islands hade förtjänat en större scen. Många lämnas utanför att lyssna och får istället föreställa sig vad som försiggår framme på scen. Där stod nämligen Samuel T. Herring för showen, frontmannen och sångaren i gruppen som kanske är Way Out Wests mest självklara bokning. För tre år sedan spelade de inför en skral publik på Hultsfredsfestivalen, nu inför 1000-tals fascinerade indiepopare. Tyvärr brister det rejält ljudmässigt och sången försvinner.
LA Priest
”I’m not trying to be freaky for the sake of it” sa Samuel Dust till The Guardian tidigare i somras. Kanske inte, men nog fan är han freaky alltid. Men det känns inte särskilt konstlat, det känns uppfriskande. I ena stunden skruvar han på någon form av sequenzer, i nästa leker han med sin vocoder för att sedan plocka upp gitarren från golvet (!). Han gör allt själv, och han sprudlar. Det finns inga tråkiga stunder. Emellanåt är det funkigt så det förslår, i nästa är det så nära EDM-house som konstnärssjälar likt Dust kan göra. Fötterna rör sig vare sig de vill det eller inte, leendet på ens läppar är konstant och när det är över känns det som att ingen kan ha något ont att säga om det här. Det är bara äkta glädje i musikform.
Av Jonathan Eklund och Tobias Ekvall