Att Kurt Vile är en skicklig albumsmed är förvisso ingen större nyhet. Sedan uppbrottet med det minst lika tonsäkra The War On Drugs har han profilerat sig som en av indie-folkrockens främste, och med det också lämnat en rad genreviktiga album efter sig. Föregångaren, den lågmälda och delvis akustiska Smoke Ring For My Halo från 2011, togs emot med öppna armar av en enig kritikerkår och gav honom internationellt erkännande. Ett erkännande som nu mynnat ut i en oerhört självsäker, trygg och helt fantastisk uppföljare.
På många sätt är Wakin’ On A Pretty Daze det bästa Vile producerat. Den innehåller precis allt man kan önska sig av ett kontemporärt rockalbum. Från den inledande Wakin’ On A Pretty Days dimmiga psykedelia till den avslutande Neil Young-á la-Harvest Moon-inspirerade Goldtones. Däremellan trängs allt från bombastiska rockriff till det av Kurt Vile så karakteristiska fingerplockandet. Allt i perfekt symbios med Viles drömska textförfattande som här når oanade höjder. Majoriteten av texterna är förvisso skrivna i samma surrealistiska Dylantappning som tidigare, men familjefadern Vile har även vävt in ett par mer uppriktiga inslag som kärlek, ångest och skjutsa-till-dagis-stress i låtarna. Inte minst lyser detta upp ordentlig på den 90-talsklingande Shame Chamber.
Och så var det det här med enkelhet. Det vore ett grovt övertramp att beskriva Wakin’ On A Pretty Daze i termer av enkelhet. Det är inte, och ska inte heller vara, enkelt att hosta ur sig ett album som detta. Men det som gör Kurt Vile och hans musik så enastående är att det svåra framstår som enkelt. Och det är nog också därför jag inte är särskilt orolig inför amerikanens kommande alster. För heter man Kurt Vile så är det enkelt att skapa musik.
Bästa spår: Wakin’ On A Pretty Day