Lex Hives är en mycket kompetent rockskiva. Ös från första riffet till sista trumslaget – från The Hives så förväntar man sig inget mindre. Inledninsspårets 1 minut och 8 sekunder korta uppmaning “Come on!”, höjer inte bara adrenalinet utan även förväntningen på att man kommer att få uppleva ett frenetiskt utbrott på bästa rockmanér. Andra låten, Go Right Ahead, drar snabbt ner den förväntningen till noll. 1000 Answers lutar åt det brittiska rockpophållet, med skön Blur-feeling i refrängen. I I want Moore är den amerikanska rockens bluesinslag påtagligt och såhär långt låter det välproducerat, och smått mediokert. Nästa låt vänder upp och ner på allt.
Wait a Minute är både popig och medryckande. Inne på sitt femtonde år i rockmusikens trogna tjänst, känns The Hives ibland som en ända lång upprepning. Wait a Minute och de följande tre låtarna är helomvändningen som gör The Hives plats i den moderna rockhistorien rättvisa. Framförallt är pendlingen mellan pop och blues det som utmärker låtarna och gör dem till små juveler i gruppens låtarkiv. Därefter barkar det åt collegerockhållet och tyvärr är vi tillbaka på ruta ett.
Lex Hives är ingen skiva som man om tio år kommer att tala om som skivan som räddade rockmusiken. Inte heller är det en skiva som driver genren framåt eller överhuvudtaget lämnar ett djupare intryck. Men nu, idag, så är det en skiva med skönt ös och ett kraftig riv, och när den rör sig i närheten av den amerikanska södern minns man varför The Hives en gång utropades till rockens räddande söner.
Bästa spår: Wait a Minute