Digital Life
Välkommen till Digital Life – full koll på den digitala världen

To Germany with Love

Synthskolan: Del 1

Ingen är forever young, konstaterar mitt sällskap uppgivet när vi blickar ut över folkhavet.

Men titta, där borta! De där måste väl ändå vara yngre än oss, säger jag och pekar på några desillusionerade ungdomar i korpsvarta undercuts, militärkängor och t-shirts med reproducerade Human League-logotyper från 1981.

Vi befinner i Kalmarsundsparken för att uppleva det turnerande nostalgisällskapet Forever Young och när de tyska farbröderna i Alphaville går på scenen finns det inte längre några tvivel – dåtidens syntare har inte åldrats med samma värdighet som deras musik.

I den här artikelserien ska jag förklara vad det var som hände. Och vi börjar i Tyskland.

Surkål och Bauhaus-estetik
Band som Pink Floyd och Beatles hade redan experimenterat med syntar, men det var först med den tyska krautrocken som en distinkt musikgenre utkristalliserades. ”Kraut” (snitsig förkortning av tyskans ”sauerkraut”) var från början en nedsättande benämning på tyskar i allmänhet, men då den brittiska musikpressen började använda uttrycket om band som Kraftwerk och Tangerine Dream tappade det snart sin negativa klang.

Annons

Krautrocken var en reaktion på efterkrigstidens kulturella vakuum med inspiration från såväl Bauhaus-estetik och futurism som progressiv rock.

Motorvägar, tåg och robotar
Musikgenrens förgrundsgestalter Kraftwerk bildades redan 1970 av Ralf Hütter och Florian Schneider. De två unga männen träffades på musikkonservatoriet i Düsseldorf och efter fyra år av musikaliska laboratorieexperiment fick de sitt rättmätiga genombrott med det banbrytande albumet Autobahn. Versen ”Wir fahren fahren fahren auf der Autobahn” uppfattades felaktigt som en pastisch på Beach Boys ”Fun, fun, fun” och blev en omedelbar popklassiker.

Men Kraftwerk var inget one-hit-wonder. Med konceptuellt inriktade album som Trans Europa Express och Die Mensch-Maschine (tågskivan respektive robotskivan i folkmun) banade de väg för vad som sedermera skulle kallas syntpop.

Ljudvågor på export
Efter att ha utforskat den amerikanska soulmusiken förkunnade britten David Bowie att den anglosaxiska musiken blivit allt för trångsynt. Året var 1977 och den stilsäkra Bowie flyttade till Berlin för att utforska såväl konst som elektronik. Låttiteln Heroes var en nickning till låten ”Hero” med NEU! och den instrumentala V-2 Schneider syftade till Florian Schneider i Kraftwerk. Någonting började hända ute världen.

Från att ha varit en obskyr hobby för musikaliska avantgardister blev syntmusiken allmänegendom. I Storbritannien växte musikströmningen ”New romantic” fram som en motreaktion till den bespottade diskon och den smutsiga punken. I takt med att Ralf och Florians musik började känns distanserad (inte undra på det, de hade nyligen ersatt sig själva med robotar på scenen) klättrade band som Duran Duran, Human League och Ultravox på topplistorna.

I Tyskland hakade Alphaville på trenden. Bandet som lånade sitt namn från Jean Luc Goddards film hade stora ambitioner och med sångaren Marion Gold i spetsen spelade de in albumet Forever Young. På det legendariska albumet kolliderade tidigare influenser i ett kreativt virrvarr av funkiga basgångar, taktfasta rytmer och tidlösa melodier.

Neue Deutsche Welle
Samtidigt hade den musikaliska inriktningen Neue Deutsche Welle (nya tyska vågen) växt sig stark i landet. Med en stor dos inspiration från punken blev Electronic Body Music den främsta subgenren med företrädare som FRONT 242 och DAF (Deutche Amerikanische Freundschaft). I och med att den tyngre EBM-musiken aldrig kommersialiserades på allvar står den fortfarande högt i kurs bland inbitna syntare av den typ som varje år samlas på festivalen Bodyfest i Stockholm (och springer loppet ”Bodyruset” iförda tunga militärkängor).

Början på slutet
När syntarna blev avancerade nog att spela flera toner samtidigt försvann det karaktäristiska blipp-bloppandet och när instrumentet dök upp i allt från heavy metal till klassisk musik började genren luckras upp.

Syntpopen hade förlorat sin identitet och när Alphaville 26 år efter debuten avslutar paradnumret Sounds like a Melody med en reprisrefräng i eskalerande Ramones-tappning känns deras påtagliga rotlöshet nästan generande.

När den allmänt flåsiga Marion Gold uppmanar publiken att klappa i takt samtidigt som han bräker ur sig otaliga ”Yeaaah!” börjar vi sakta röra oss vidare till nästa scen. Om bara några minuter ska Human League gå på, och de har väl ändå inte gått ner sig i after ski-träsket?

I nästa del av syntskolan beger vi oss till England.

5 måsten i skivhyllan

Kraftwerk
Trans Europa Express (1977)
Mekaniska rytmer, stilsäker minimalism och episka melodier när Kraftwerk tar tåget ut i Europa.

Tangerine Dream
Phaedra (1974)
Det improviserade titelspårets karaktär förändras i takt med att de primitiva analogsyntarna blir varma och överhettade.

David Bowie
Heroes (1977)
Den andra delen i David Bowies Berlin-trilogi är ett enda långt ljudexperiment. Inspelad i legendariska Hansa Tonstudio vid Berlinmuren.

DAF
Alles ist Gut (1981)

Det är omtvistat huruvida Gold und Liebe är bättre, men Alles ist Gut vinner på den sarkastiska låten Der Mussolini som än idag får dansgolv att gunga.

Alphaville
Forever Young (1984)
Alphavilles debutalbum bjuder på tvära kast mellan dramatik, nostalgi och ren skaparglädje. Skivan är precis lika fulländad som titelspåret är sönderspelat.

Visa kommentarer / Kommentera nu
To Germany with Love - Synthskolan: Del 1 Musik, Feature
Digital Life
Framtidsvägen 16 Växjö, Kronoberg 351 96
Phone: 0470 - 72 47 17