Okej. Så här ligger det till. Klubbmusik och framförallt dj-dyrkan gör sig bäst på en nattklubb (i regel ju mindre och intimare, desto bättre), och upplevelsen blir aldrig bättre än när djn är på max en armlängds avstånd från publiken.
Kolla in bilderna på vår Facebook-sida
Med det sagt, så är det inte sagt att klubbmusik och djs inte har något att göra på stora arenor. Tvärtom. Om inte annat så blåste Swedish House Mafia undan alla tvivel på ett fullsatt Friends Arena – tre gånger om – inför totalt mer än 100 000 besökare. Arenahousen är här för att stanna. Men, det finns en enorm skillnad på en nattklubb och en arena. När musiken, vare sig den är framförd av ett gäng djs eller ett band, tar klivet till ut från de små rökfyllda lokalerna till fotbollsarenorna så ändras alla spelregler. Spelningen blir till en konsert, med allt som hör därtill. Inklusive repetition. Ett repeterat och planerat dj-set tas i regel emot med lika mycket entusiasm som playback. Men det är ingen större hemlighet att väldigt lite får lämnas åt slumpen på konserter. Inget är annorlunda med ett dj-set av modell XXL. Allt mellan öppningsnummer och avslutningslåt är noga skräddarsytt. Till och med varenda liten konstpaus är noggrant planerad. För att en megaproduktion som denna ska fungera felfritt så är det ett måste. Ljus, pyroteknik, konfetti, kolsyra och alla andra effekter måste tajmas. Nackdelen är förstås att överraskningsmomenten uteblir, och det finns inget utrymme till improvisation – en av djandets mest fundamentala byggstenar. Swedish House Mafias konserter var inga undantag och det lyste igenom – allt kändes nästan lite för perfekt. Det var först i slutspurten av torsdagskonserten när John Martins framförande av Save the world resulterade i ofrivillig mikrofonfeedback som det egentligen kändes äkta.
Låtmässigt var spelningen lika förutsägbar som vilken konsert som helst. Alla Swedish House Mafia-fans visste mer eller mindre på förhand vilka låtar trion skulle servera oss. Ett massivt öppningsnummer, som följdes upp av Greyhound, satte ribban för kvällen, och de inledande tio minuterna kunde inte ens jag värja mig från. Goose bumbs never lie, sägs det. Massiva låtar som Greyhound och Antidote är som gjorda för arenor och ger begreppet arenahouse en helt ny innebörd. När 35 000 människor vevar med händerna i luften är det svårt att låta bli att ryckas med.
[box type=”note”]Kolla in bilderna från torsdagkonserten på vår Facebook-sida[/box]