Att lyssna på Valtari är som att fastna i en tidsloop. För ett ögonblick inbillar jag mig att tiden står still. Inte på ett behagligt meditativt sätt, utan ett frustrerande “Varför rör vi oss inte framåt?”-sätt.
Trots det är Valtari en skiva med mycket vacker musik som emellanåt låter filmisk och rymmer en ocean av djupa känslor och stor andlighet. Jag må vara en rastlös själ men jag anser att albumformatet är till för att ta med lyssnaren på en resa. Tyvärr blir destinationen på Valtari aldrig längre än den faktiska sträckan mellan a och b.
Bästa spår: Rembihnútur