När jag såg er spela på Annexet var det en av de svettigaste sammandrabbningarna jag tagit del av och jag gick därifrån med x antal blåmärken. Hur vet ni själva när ni varit med om något stort?
David Sandström: När man inte märker att hela låtlistan avverkats.
Dennis Lyxzén: Musik är ju någonting fundamentalt och basalt, samtidigt som det är en magisk makt över vad man kan framkalla för olika känslor. Musiken har dessutom alltid varit vår koppling till gud och en sorts andlighet som jag inte upptäcker någon annanstans. Det är på scenen jag kan utnyttja min fulla potential som människa.
David: Man tänker inte på titeln, hur musiken låter eller på texten. Man är helt enkelt bara mitt i det.
Ni släpper en skiva vid namn Freedom där den första singeln, Elektra, innehåller ledorden “Nothing has changed”. Vad betyder denna skiva för er?
David: Raderna ”Down in the dirt, nothing has changed” sätter tonen för resten av skivan. Den beskriver en bild av världen som vi blundar för. Freedom är en västkritisk skiva som belyser det oroliga klimatet vi lever i.
Dennis: Även om vi från början fascinerades av den amerikanska hardcore-kulturen så bildade vi något annat med våra europeiska rötter. I och med denna skiva vände vi oss inte bara mot USA, utan även mot européer och vi själva som privilegierade människor. Vi sitter fortfarande här med våra smartphones medan folk dör under sina försök att ta sig in i Europa från krigsdrabbade länder. Vi är medvetna om att vi själva är del av problemet.
När insåg ni att ni hade soundet och budskapen värdiga Refused att släppa lös?
David: Vi har inte tagit några lätta beslut någonstans och vi har jobbat så pass hårt att det inte finns någon annan auktoritet än oss själva som kan fatta beslutet att vi nått hela vägen fram. Aldrig har vi gjort en så genomarbetad skiva eller jobbat så hårt med texterna som under denna process. Det har handlat mycket om att hitta rätt tilltal, rösten som ska förmedla det vi vill berätta så att det blir rätt anslag.
Dennis: Från vårt perspektiv finns det dessutom någon slags plikt. Det var förstås svårt eftersom vi släppt Refused fritt i 14 år. Nu var det dags att ta tillbaka musiken och göra det till vårt på nytt. Vårt mål var att skapa en Refused-platta och inget annat. Det är något vi är övertygade om att vi lyckats med.
Hur distanserar ni er från fansens förväntningar?
Dennis: Många blev besvikna över att vi skulle komma tillbaka innan vi ens släppt något nytt. De ansåg att Refused var färdigt och oförstört. Det svåra kommer vara att övertyga dessa människor, de som redan på förhand bestämt sig för att återföreningar är en dålig idé. Samtidigt har vi varit väldigt tydliga med att det är vi som är Refused, och att vi skapar musiken för oss själva. Vi måste få göra den musik vi tror på och vill göra.
David: Vi lämnar inte heller något åt slumpen genom att jamma oss till soundet. Vi är snarare män i vita rockar som laborerar oss fram till de perfekta låtarna. Det är inget annat som får plats i det rummet.