Little Dragon var det första bandet att få igång publiken. I takt med att bandet ökade tempot, med hjälp av ett elektrobeat som blev allt tyngre, räddades stämningen trots att det andades publikfiasko. Hypen kring Göteborgsbandet är utan tvekan befogad och den stencoola sångerskan Yukimi Nagano tog över scenen totalt med sin unika röst.
Patrick Wolf hade desto svårare att få igång publiken och såg till och med något sliten ut när han med nöd och näppe lyckades rädda konserten från att bli Popagandas största besvikelse. De starka hitlåtarna The City, House och The Magic Position hjälpte honom upp på fötterna igen och gjorde att han kunde lämna scenen med äran i behåll.
När så Popagandas mest oväntade bokning gick på scenen, Major Lazer med Diplo och Switch bakom dj-bordet, fick den danssugna publiken ordentligt med valuta för pengarna. Den jamaikanska lasersoldatens electroreggae är skamlös underhållning och mer än bara ett spexigt projekt från två av världens mest produktiva dj:s.
Thåström avslutade den första dagen med sin tunga, melodramatisk depprock. Det lät lika bra som vanligt, men krafterna svek efter en 12 timmar lång festivaldag. Istället lät jag Thåströms raspiga stämma ligga som ett dovt outrospår medan jag långsamt vandrade hem i Stockholmsnatten.
Popagandas andra och sista dag började med ännu en smådeppig man, nämligen Damien Rice. Större delen av Popagandas besökare hade samlats för att se Irländaren spela sin finstämda musik med ledmotivet till filmen Closer, The Blowers Daughter, i spetsen. Damian Rice bjöd på festivalens lågmäldaste spelning, och när han pluggade ur förstärkaren för en extra skör version av Canonball, ja, då skapades förmodligen den tystaste festivalspelningen jag fått uppleva.
Kvällens mest emotsedda band, tillika mina personliga festivalfavoriter, Friendly Fires, skapade massdans med sin tropiska brittpop. Enligt mig släppte de förra årets definitiva sommarsoundtrack med deras andra album, Pala. Skivan lever än och elden i Friendly Fires har aldrig värmt mer. Hawaiian Air var själva definitionen av glädje förpackad i en låt, sångarens energi var makalös och ett stundande Teddybears på den största scenen kändes plötsligt ointressant.
Teddybears körde på som vanligt. Utan nytt material och med samma gamla idéer lyckades de trots allt skrapa ihop festivalens största publik. Trots avsaknaden av spänning hade man ändå roligt när Sveriges numera näst största björnband ställde sig på scenen. Men tyvärr känns det en gång i tiden innovativa electro-pop-hiphop-gruppen både gammalt och ospännande.
Den svenska festivalsommaren är nu officiellt över. Popaganda överlever med största sannolikhet det bristande publiktrycket, men kanske borde de tänka över sitt koncept till nästa sommar. Vi vill inte att de går samma öde till mötes som Arvika efter hybrisbokningen av Depeche Mode.