Ni har ju byggt upp en rätt gedigen erfarenhet genom åren, vad har ni egentligen kvar att utvecklas på?
– Det är ju det som är det fina, att man inte vet åt vilket håll man är på väg. Varje skiva är en ögonblicksbild av den ljudvärld man befinner sig i för tillfället. Det kan utvecklas åt alla möjliga håll, och vi vet inte vart vi kommer ta vägen. Vi försöker att inte göra samma skiva flera gånger, så det skulle vara roligt att göra en hel skiva från scratch tillsammans med någon med helt andra idéer än vi.
Jag får känslan av att era album blir popigare och popigare. Är det ett medvetet val att gå från den 60-talsklingande hammond-jazzen från de tidiga åren?
– Sedan starten kan man säga att vi har gått från att göra någon slags 60-tals-psych-jazz, via drömsk shoegaze till mer energisk popmusik. Det var inte utstakat från början, utan det har nog mest blivit så. Vi är vana att få kritik för det ena och det andra: att vi är för mycket pop eller för lite flum, att vi går åt fel håll eller att det är omöjligt att utvecklas på vår sättning, men vi tror oftast att förväntningarna på vår musik ligger mer i lyssnarens referensvärld än i vår egen.
På nya skivan Departure/Arrival samarbetar ni med Peter Morén från Peter, Bjorn & John. Hur uppstod det samarbetet, och vad fick ni ut av det?
– Vi hade träffat Peter i samband med en spelning och spelat ett par låtar med honom, och vi tyckte att han var en schysst kille. Ett tag senare, när vi funderade på nästa skiva, lyssnade vi av en lycklig slump på Peter, Bjorn & Johns senaste skiva och insåg att det fanns något med Peters gitarrspel som skulle kunna passa perfekt för oss. Så vi hörde helt enkelt av oss och frågade om han ville testa att göra musik ihop med oss, och det visade sig att vi klickade på alla plan.
På tal om samarbeten: en av era största inspirationskällor, Hansson & Karlsson, fick ju samarbeta med självaste Jimi Hendrix. Drömmer ni om något liknande samarbete, och i sådana fall med vem?
– Vad som är intressant med samarbeten är ju när det adderar något som man inte kan skapa själv. Att det klaffar och tar en, oväntad men välkommen, riktning. Sen är det klart att man skulle vilja samarbeta med sina gamla hjältar, som till exempel Neil Halstead i Slowdive eller Robert Smith i The Cure.
Er musik har figurerat rätt flitigt i allt från tv-program till stumfilm. Fungerar det visuella som ett substitut för avsaknaden av sångare?
– Så är det nog. En sångare kommer ju alltid i fokus för en publik, så bakgrundsfilmer under konserterna förhöjer absolut upplevelsen. Vi tänker ju inte på Trummor & Orgel som instrumental musik utan enbart som musik. Det kan lätt bli begränsande om man funderar för mycket kring vad man är och vad man bör vara.
Era liveframträdanden blir ofta beskrivna som något i hästvägar. Beror det goda ryktet på musikens dragningskraft i sig, eller har ni arbetat fram en scenkarisma?
– En viktig komponent är att vi skapar musiken på plats och lämnar utrymme för solon och improvisationer. Sen blir det mer levande när man, som vi, inte använder backtracks. Dessutom är vi ju rätt samspelta vid det här laget.
Hur jobbigt är det egentligen att släpa omkring på en Hammondorgel i hundrakilosklassen?
– Den väger nog närmare 150 kilo men den är väldigt viktig för soundet, så det är värt det. Trappor är ett litet helsike, men den går bra att rulla på bar mark. Och egentligen är det inte så mycket bättre att ha fyra stycken instrumentförstärkare på 50 kilo vardera som en del band åker runt med.
Efter att ha fyllt era album med influenser från alla möjliga genre, vad känner ni att ni har kvar att uträtta rent musikaliskt?
– Det finns massor kvar att utforska. När man lyssnar på en bra skiva kan man känna att ”såhär vill vi att nästa skiva ska låta”, och sen hittar man en med helt annat sound och känner samma sak, så det är en outsinlig källa av inspiration där ute. Och vi ser inte på vår musik som att vi gör en gärning egentligen, så man blir nog aldrig riktigt klar, utan så länge vi har inspiration och möjlighet kvar så kör vi på.