Att femtetten från Atlanta själv har en del sena sommarnätter i ryggen är jag rätt övertygad om. De har sedan debuten med 2005 års Turn it up Faggot varit en påtaglig influens i Bradford Cox idé om hur musik ska låta. På Monomania träder det fram mer än någonsin, men utan att riktigt lyfta till det spektakulära. Istället blir det svårt att hålla isär de ryckiga, släpiga och slarvigt spelade låtarna. Helheten blir till en stor gröt av rostiga syntslingor och distade gitarrorgier.
Men, Monomania visar även vilken skicklig låtsnickare Bradford Cox i grund och botten är. Majoriteten av de melodier som ryms bland de tolv spåren sätter ett utsträckt pekfinger på den populärmusikaliska pulsen, och för tankarna till storheter som The Strokes, Sonic Youth och Eels. Kvaliteten och i synnerhet expertisen finns där, men starkast lyser avsaknaden av den briljanta finishen. Utan den kan Deerhunter aldrig bli det band de är ämnade att vara.
Bästa låt: T.H.M