Sedan starten, och debutalbumet Bring ’em In från 2002, har Mando Diao succesivt växt sig större och mer framgångsrika. De som ofta kallats rockslynglar, ansetts som kaxiga och bråkat öppet med Kent i kvällspressen har med Infruset nu vuxit upp till att tonsätta Gustav Fröding. Och på kuppen bli folkliga även utanför Dalarna. Men att stanna upp i de hjulspåren var inget alternativ för gruppen.
– Vi vill inte vara kvar i några mönster, vi vill ta oss vidare. Vi hade flyt och snubblade över en sovjetisk synt på en second hand-shop i Stockholm. Den uppförde sig på ett sätt som vi aldrig upplevt tidigare, vi trodde nästan det var något fel på den. Spelade man ett D lät det nästan som en katt som skrek och alla reglage var på ryska så vi förstod ingenting. Ju mer vi spelade desto mer kändes synten nästan som ett djur. Vi började filosofera om att man inte behöver se maskiner som maskiner utan som biologi. Och det blev startskottet på skivan, hela låtskrivarprocessen. Hela Aelita helt enkelt, som skivan och synten heter.
Bandet har ofta fått höra att de gjort ett strategiskt bra val genom att släppa Infruset, men själva känner de inte igen sig i den beskrivningen.
– På nått sätt svävar vi bara runt och väntar på när nästa strike ska komma. Det är så vi jobbar, spontant. Folk upplevde oss som kaxiga, och det gör de kanske fortfarande, men jag tror det handlar mycket om att vi inte hade något bra självförtroende. Vi var hela tiden tvungna att ta i från tårna. Det är först nu som det riktiga självförtroendet börjat komma och det har kanaliserats till en känsla att vi kan göra vad fan vi vill. Den känslan fanns med Infruset och nu med Aelita också. En härlig känsla.
Innan Infruset såg de flesta Mando Diao som ett indierockband. Nu har nog fler börjat fundera på vad mer som döljer sig därunder rockattityden. Faktum är att bandet sedan starten använt sig av mycket mer datorer, och maskiner, än man kanske tror. Bandets första demotapes bestod exempelvis av trummaskiner, samplingar och sång. Alltså inte alls trummor, bas och gitarr.
– Alla trodde att vi gjorde vår första skiva i en superanalog studio men det var bara för att vi bestämde att den skulle låta så. Jag har absolut inget emot analoga prylar, den här synten är analog, men det är det som är så fantastiskt med vår tid, att man kan göra som man vill. Det går att ligga i badkaret och göra musik, eller så är man i en jättedyr studio. Men jag måste säga att jag föredrar att ligga i badkaret. Och Gustaf är likadan.
Aelita påminner inte så mycket om vare sig Infruset eller tidigare Mando Diao-skivor. Visst finns det en hel del som är sig likt men det har också smugit sig in soul, funk, r’n’b och industriella syntljud i indierocken.
– Vi växte upp på 90-talet, rent musikaliskt i alla fall. Och då var det enormt många stilar framme i ljuset, som eurodisco, britpop och hip hop. Och många var så fantastiska att de inte gick att ignorera. Det är där någonstans vi är i våra skallar. Det var tre eller fyra år som gav oss epitet garagerock men vi är mycket bredare än så. Vi har bara inte haft guts att visa det förrän nu.
Men gruppen nöjer sig inte med att influeras av urban musik. På If I Don’t Have You tar de steget fullt ut och rappar, och det på grund av en av en hip hopens, och autotunerns, riktigt stora namn.
– Den låten hade inte kommit fram om inte Lil Wayne funnits. Jag och Gustav hyrde ett hus i Frankrike en månad och lyssnade så mycket på Tha Carter IV att vi nog blivit inspärrade om folk visste hur mycket. Och autotune gör att vi som sångare nästan kan rappa. Det var enormt kittlande. Så jag kan erkänna att If I Don’t Have You är väldigt, väldigt inspirerad av Lil Wayne.