I söndags visade fyran den alldeles färska MTV-dokumentären Britney: for the record. Det är ett proffsigt klippt PR-trick prydligt förpackat i ett porträttformat, om en popprinsessas väg tillbaka till rampljuset. Undertonen i dokumentären är dock allt annat än glamourös och vi får se en kvinna som är kluven mellan två världar, vars högsta önskan är att få vara som alla andra.
Jag och vår musikredaktör Rasmus har haft våra verbala dispyter om Britneys vara eller icke vara. Jag har personligen alltid gillat tjejen men aldrig riktigt kunnat sätta fingret på varför. Svaret hade kanske varit enkelt om jag hade tillhört målgruppen som köpte Okej-tidningar och samlade posters på hög och drömde sig bort till det glamorösa kändislivet i Hollywood – men då hade jag förmodligen också följt de i ledet, lämnat hyllningskören och börjat kasta skit på henne den dagen vinden vände. Så var det aldrig. Hollywood och kändislivet har aldrig intresserat mig – och de enda posters jag haft uppe på väggen har porträtterat hockeyspelare. Trots min odödliga passion till musik är faktum det att jag aldrig varit ett stort fan av kommersiell musik. Eminem och Britney är förmodligen de enda som ovillkorligt alltid hört till undantaget. Just av en händelse råkade Britney också bli ämnet i uppsatsen på mitt nationella Svenska B-prov i gymnasiet.
Jag kan i ärlighetens namn inte riktigt minnas vad kärnan i uppsatsen var, men det vi alla idag vet är att hennes karriär såg annorlunda ut då. Hon hade ännu inte hunnit spela in en film, bli tvåbarnsmamma, kyssa Madonna i direktsändning inför hela världens folk, träffa varken Kevin eller Justin, raka av sig allt hår och mitt i hela karusellen festa och ta så mycket droger att det nästan kostat henne livet. Hennes karriär var på den tiden fortfarande på uppgång, och vi kan leka psykologer bäst vi vill och försöka analysera när, var, hur samt varför det vände och var roten till att det gick som det gick egentligen bottnar. Men någon psykolog behöver man inte vara för att förstå och känna en gnutta medlidande. Det räcker med att se henne i ögonen.
Hon har nämligen en sida som få andra människor med hennes status visat upp; sårbarhet. Och sårbarhet är förmodligen det allra starkaste beviset på att det också inom henne döljer sig en människa. Utan rädsla för sårbarhet hade människan aldrig klarat sig igenom grottstadiet, utan vi hade för många tusen år sedan blivit offer för vår egen ignorans.
Medier må på senare år ha målat upp en mörk och dyster sida av Britney. Hon å andra sidan må visat på en annan fasad och den här senaste dokumentären försöker pryda henne i ännu ett annat omslag – men hennes tomma blick och hennes och kroppsspråk avslöjar något som ingen skådespelare eller redigerare kan fejka – nämligen genuinitet. Många som överhuvudtaget kommer i närheten av hennes stjärnstatus blir så omänskligt bra på att spela oberörda av all press att det är svårt att relatera till dem.
Britney har dock aldrig riktigt lyckas upprätthålla den fasaden till fullo, och med facit i hand vet vi hur den brakade sönder och samman – och det är kanske dessa tecknen på att hon faktiskt är mänsklig med alla de brister det innebär som många av oss finner henne så fascinerande och tilldragande.
Hon verkar dock vara tillbaka starkare än någonsin. På MTV Music Video Awards i september fick hon mottaga inte mindre än tre statyetter (bästa video, bästa kvinnliga video samt bästa pop-video), och i november på European Music Awards mottog hon priset för bästa album samt bästa artist. Och det är väl ett bevis om något, på att hon är tillbaka på riktigt. Jag undrar dock om det verkligen är där hon vill vara.
I slutet på dokumentären när hon lattjar runt och sminkar sin assistent säger hon i rollen hon lekfullt antagit ”I don’t want to be in the chair”. Jag undrar hur många som egentligen snappar upp budskapet i det, och inser vikten i orden hon uttalar. Det lilla subtila budskapet är ett så tydligt rop på hjälp, och lindar så klockrent in hennes innersta önskan i en liten rosa ask att det fortfarande ekar i huvudet på mig. Frågan är om hon inte är lite för naiv för att själv inse det, för det hon mest av allt egentligen vill – mer än att få uppmärksamhet – är att bara få vara som alla andra. Bland alla andra.
Britney: for the record kan du se på MTV:s hemsida. Dokumentären visas också i repris på TV400, lördag den 17 januari, kl 20:00.