Digital Life
Välkommen till Digital Life – full koll på den digitala världen

Storslagen pianorock utan ursäkter

Keane

Keane firar 15 år som ett av Storbritanniens största band med att släppa en skiva som osar amerikanska landsvägar. När jag möter upp pianisten och basisten på deras hotellrum i Köpenhamn, förväntar jag mig att få svar på var alla känslor kommer ifrån och hur man utvecklas från en svårslagen succé.

Hur hanterade ni övergången från coverband till att bli ett av Storbritanniens mest betydelsefulla band genom tiderna med debutalbumet Hopes and Fears?
– Vi var aldrig ett regelrätt coverband av den enkla anledningen att vi inte kunde spela ett enda instrument korrekt. Jag tror ändå att vi alltid varit övertygade om att vi någon gång skulle släppa ett album. När det väl kom och blev denna massiva succé, så fattade inte någon av oss vad som hände. Jag tror att vi fortfarande kände att vi inte var några bra musiker och inte förtjänade vad vi fick uppleva. Vi gick från att inte ha någonting till ett album som låg etta i ett år, säger en ödmjuk Timothy James Rice-Oxley, bandets pianist och kompositör.

Vad betydde det för er att slå igenom under den post-brittiska eran tillsammans med band som Snow Patrol och Coldplay?
– Det var en bra tid med många grymma brittiska band som fick sina genombrott under början av 2000-talet. Det var en skön atmosfär och vi träffade mycket nytt folk som spelade grym musik. De som blir stora idag försöker bara efterapa USA. Förr invaderas listorna av grymma band som Franz Ferdinand, Coldplay och Razorlight. Jag antar att det är någonting som kommer och går, och jag hoppas att en ny era är på väg snart. Framför allt är jag bara glad över att vi fortfarande har lyckats hålla oss kvar medan flera redan har fallit bort, säger Tim med tacksamhet i rösten.

15 år har gått sedan ni bildade Keane och ni har växt upp tillsammans. Har ni större meningsskiljaktigheter nu eller är det lättare att komma överens i den kreativa processen för varje år som går?
– Vi är så pass ödmjuka och artiga i Keane att vi fortfarande när någon kommer med en riktigt dålig idé, så ser vi helt enkelt till att pröva den ändå, svarar Jesse med ett brett leende.
– Det kan sluta med att vi försöker få ordning på den här dåliga idén under en hel dag utan att vi kommer någonstans alls. Saken är den att vi är ett väldigt artigt band. Vi försöker ständigt uppmuntra varandra till att bli så bra som möjligt, fortsätter Tim.

På nya albumet Strangeland fastnade jag framför allt för låtarna On the Road och Day Will Come. De gav mig en känsla av att springa i kvällsmörkret, något jag inte upplevt på Keanes tidigare skivor. När jag berättar om min nyfunna känsla får jag direkt svar på tal.
– Du försökte alltså springa så långt ifrån stereon som möjligt? kontrar Tim och skrattar till.
– Självklart tog jag med mig hörlurarna och albumet i Iphonen! ursäktar jag mig ironiskt.
– Jag tror att den största skillnaden vid inspelningen var att vi repade låtarna flera gånger i studion innan vi började spelade in. Genom att spela låtarna som om det vore live fick vi fram en energi och en intensitet som i sin tur ledde till att vi fann den rätta atmosfären innan vi ens börjat spela in låtarna, förklarar Jesse Quin, bandets nyaste tillskott som blev fast medlem så sent som förra året.
– Som du sa till mig när vi höll på med vårt sidoprojekt, Mt. Desolation, att en skiva enbart ska innehålla en sång av varje sound. Har du ett album med 10-12 låtar så har du inte tid att upprepa dig själv, fortsätter Tim.

Annons

Med Strangeland känns det som att jag har tagit klivet rätt in i Bruce Springsteens 70-tal. När jag frågar om idén till Strangeland blickar Tim tillbaka mot en inspirerande bilresa genom USA.
– Under en period när jag och Jesse reste genom USA och lyssnade på klassisk, amerikansk musik som Neil Young och Springsteen upptäckte jag deras i grunden ganska småskaliga låtar, men med stora teman. Jag tror även att skivan har en ganska stor Beatlesinfluens. Vi älskar ju trots allt Beatles och är dessutom engelsmän vilket gör oss skyldiga enligt lagen att lyssna på dem minst en gång om dagen.

Vad har ni för framtidshopp, vad har ni kvar att uträtta?
– Jag vet inte om det bara är en brittisk grej eller om det är för att vi är så nära att nå det, men jag tror att vi är kapabla av att skapa riktigt stora saker. Ibland kommer folk fram till mig och frågar hur det känns att ha skapat en modern klassiker i form av Hopes and Fears. För mig är en modern klassiker The Beatles Revolver eller U2:s Achtung Baby. Mitt mål är att skapa en skiva som överlever 10–15 år och som fortfarande får människor att bli berörda av låtarna. Jag vet inte var de stora skivorna kommer ifrån, men på något sätt känner jag att vi kan komma dit. Vi måste bara börja skynda oss lite, säger Tim och avrundar intervjun innan det är dags att låta bandet repa inför kvällens konsert.

Detta har hänt:

1997 bildar Tom Oliver Chaplin, Tim Rice-Oxley, Richard Hughes och Dominic Scott Keane. Gitarristen Dominic Scott lämnar dock bandet redan 2001.
2004 släpper bandet sitt bejublade debutalbum Hopes and Fears som under det året blir Storbrittanniens näst mest säljande skiva.
Två år senare släpper Keane uppföljare Under the Iron Sea. Under första veckan säljs skivan i över 300 000 tusen exemplar och har idag överstigit över 3 miljoner sålda skivor.
Den andra april 2009 blev Keane det första bandet i världen att sända en konsert i 3d på nätet, producerad av tv-kanalen Sky.
2011 ansluter sig Jesse Quin till bandet officiellt och arbetet börjar med ett nytt album som sägs bli ännu mer pop- och rockinfluerat.

Detta kommer att hända:

Keane varvar stadionkonserter med festivalspelningar över hela världen under sommaren med Strangeland som ledsagare.

Visa kommentarer / Kommentera nu
Storslagen pianorock utan ursäkter - Keane Musik, Intervjuer
Digital Life
Framtidsvägen 16 Växjö, Kronoberg 351 96
Phone: 0470 - 72 47 17