Digital Life
Välkommen till Digital Life – full koll på den digitala världen

Jon Axelsson i Melody Club

Det hela började i Växjö i mitten av nittiotalet då bandet Tambureens rönte stora framgångar på de lokala scenerna. I samband med att bandet flyttade till Stockholm och bytte namn till Melody Club lämnade de sextiotalsinfluenserna bakom sig till förmån för åttiotalsskimrande pop med träffsäkra syntslingor och trallvänliga refränger.

Idag har bandet släppt fyra skivor och gjort mer än 500 spelningar runt om i världen, byggt en egen studio och turnerat med Kylie Minogue. Men de har inte glömt bort Växjö för det – redan i augusti vänder de hem för att spela på Karl-Oskardagarna. Digital Life tar ett snack med Jon Axelsson som har spelat keyboard i bandet sedan starten.

Fyra skivor och 500 spelningar! Vilken har varit karriärens höjdpunkt än så länge?
– Det jag minns mest är nog när vi fick singelkontraktet på första demon. Det var riktigt stort! Vi fick ju bara kontrakt på en singel, men samma dag bestämde vi att alla skulle säga upp sig från sina jobb och satsa. Det var ju väldigt naivt, men det gick ju vägen! Sen har vi ju haft många minnesvärda spelningar. En jag minns särskilt väl var Hultsfred 2003. Vi spelade på Pampas och hade publikrekord, det var helt galet.

Hur var det att turnera som förband till Kylie Minogue?
-Det var grymt. Det var ju en ganska märklig situation i och med att det var spelningar i princip varje dag. Man gick upp på morgonen och visste att ”idag ska jag gå upp på en arena som tar 20 000 besökare”. Man blev nästan immun mot folkhaven. Jag tror att vår musik passade grymt bra till att värma upp publiken.

Hur var musikklimatet i Växjö när ni drog igång?
-Det var ju fantastiskt bra att vara ett lokalband i Växjö! Det var så många som spelade och så många som gick på spelningar. Det anordnades saker hela tiden och kunde inte vara bättre. Det var bra för självförtroendet. Om bandet hade funnits i två månader kunde man ha en spelning och det kom massor av folk.

Annons

Kommer ni bjuda på något speciellt nu när ni ska spela på hemmaplan?
-Vi bjuder alltid på någonting speciellt, men det blir nog ingenting extra just för den spelningen, det hinner vi inte med. Men vi har ju med väldigt häftiga grejer, till exempel har vi byggt en riktigt mäktig flygel med hallogenlampor runt om som Kristoffer står på när han sjunger och dansar.
I maj släpptes skivan ”Goodbye to Romance” efter flera års tystnad. Anledningen till att det har tagit så lång tid att följa upp förra skivan är att bandet har byggt en egen studio och att projektet visade sig vara större än vad de först hade trott med omfattande ombyggnation och ljudisolering. Vinsten är att de nu har kunnat göra allting själva i sin egen takt.

Hur har musiken påverkats av att ni har gjort allting själva?
-Framför allt har vi aldrig gjort en skiva som är såhär kompromisslös. När man jobbar med producent i en studio har man alltid tidsramar som gör att man inte hinner jobba igenom så mycket som man skulle vilja. Vi har ju jobbat mycket i studio tidigare och lärt oss mycket, så det fanns liksom ingen anledning att ta in en producent. Vi visste hur vi ville ha det och hur vi skulle få det.

Den här gången har bandet gått ifrån sitt karaktäristiska åttiotalssound och låtit sig inspirerats mer av sextiotalets amerikanska popmusik. Håller åttiotalsvågen på att dö ut?
-Vi får väl se. När åttiotalet blev inne var det en ganska bespottat musikgenre, men sextio- och sjuttiotalet har alltid varit accepterat på något sätt. Det känns som ganska tidlös musik.

Skivan heter ”Goodbye to Romance”, varför?
-Det är väl helt enkelt en liten summering av vad texterna handlar om, knepig kärlek liksom. Texterna som Kristoffer skriver tillsammans med oss andra i bandet är enkla och raka. Det brukar börja med att han kommer med en kärna att bygga på och sen sitter vi tillsammans och knyter ihop påsen.

Ni är ett väldigt beryktat liveband, är det någonting ni tänker på när ni skriver låtar? Att de ska fungera live?
-Ja, det tror jag faktiskt. Nu pratar jag ju för Kristoffer som har skrivit låtarna, men till den här skivan har vi tänkt extra mycket på att låtarna ska vara raka och direkta, och sen handlar det ju mycket om hur man arrangerar dem. Låtar som är enkla och okomplicerade är ofta ganska tacksamma att spela live.

Hur laddar ni inför era spelningar?
-Vi har ingen speciell ritual som vi kör, det är mer att man träffas i logen en eller två timmar innan spelningen och tar en öl. Nu senast när vi var i Sundsvall hade vi en Spinal Tap-förfest innan spelningen. Vi körde gamla goa filmer på en bioduk och peppade. Det är lätt hänt att det blir en del festande eftersom man alltid är på ställen där det pågår fest.

Hur är det att umgås så mycket med de andra i bandet? Tröttnar ni aldrig på varandra?
-Det är inte så farligt. Det är kanske lustigt att det fungerar så bra men det är inga större slagsmål i turnébussen. På fritiden umgås vi då och då men man försöker ju umgås lite med sina övriga kompisar när man väl är ledig.

Hur ser framtiden ut för Melody Club?
-Just nu är det spelningar som gäller. Till att börja med i Skandinavien, och sedan lite utomlands. Vi hoppas att det inte ska dröja lika länge till nästa skiva som mellan den förra och denna. Så när vi får tid ska vi in i studion och börja pilla.

Vad är det bästa med att spela i Melody Club?
-Det är otroligt tacksamt att ha en så bra låtskivare i bandet tycker jag. Och sen så är det nog att spela live. Det är en så skön popexplosion när vi går på scen!

Visa kommentarer / Kommentera nu
Jon Axelsson i Melody Club - Musik, Intervjuer
Digital Life
Framtidsvägen 16 Växjö, Kronoberg 351 96
Phone: 0470 - 72 47 17