Hultsfredsfestivalens nya skepnad som lättillgänglig och nytänkande huvudstadsfestival tog visserligen uttrycket “att tänka utanför boxen” till oanade höjder. Men det som skulle bli en historisk nystart för Sveriges mest klassiska festival förvandlades ganska snabbt till en historisk tvärtnit. Till stor del tack vare uteblivna festivalbesökare och vad vi i Göteborg kallar ett sjujäkla sketväder, men också på grund av det stressiga arbete som tillkommer när man bestämmer sig för att flytta en hel festival 30 mil. Det var mycket som saknades, inte minst möjligheten att kunna betala med kort. Istället hänvisades man till två, ibland glappande, bankomater placerade lagom i höjd med vad som skulle bli festivalens inofficiella pissoar. Inte heller verkade besökarna överlyckliga över att storpjäser som ASAP Rocky, My Bloody Valentine och Kurt Vile förpassats till tidiga eftermiddagspass.
Likväl var det en hel del som också låg på plussidan. De två tälten, i år benämnda White respektive Yellow Stage, bjöd på intim och dansant stämning á la Teaterladan och idén om att låta besökarna samla poäng för att kunna klättra i festivalhierarkin hade, om det inte vore för de litervis med regn som föll, säkerligen varit mer spännande än vad det blev. Men framförallt bör de bespottade ägarnas ambitioner om att hålla Hultsfredsfestivalen vid liv (om än till vilken kostnad som helst) prisas. Låt oss bara hoppas att de lär sig av misstagen och håller god ton med vädergudarna till nästa år. För hur man än vrider och vänder på det är det omöjligt att inte se potentialen.
Nåväl, det spelades ju även en hel del musik. Bra som dålig. Digital Lifes utsända bjöds på en hel del roliga överraskningar, ett par riktiga pangkonserter och givetvis även en och annan besvikelse.
Höjdpunkter:
Nordpolen: Om du är den som anser att Håkan Hellström inte kan sjunga ska du aldrig se Nordpolen live, för ja det svänger och skär en hel del. Men det är också lite av charmen. Och med en hel del omarbetade versioner, däribland en helt utflippad eurotechno-version av 15 Saknader, så visar Nordpolen på Hultsfred att han är att räkna med även live.
Le1f: Det går inte att inte gilla denna 25-åriga rappare från New York, han är för charmig, för duktig och för mycket flamboyant show. I det stora tältet bjöd han upp till fest, och publiken svarade, trots att klockan inte var mer än halv fem. Och ska man vara ärlig var det nog Le1f som bäst beskrev stämningen på hela Hultsfred när han mellan två låtar yttrar “This is such a cute festival”.
Postiljonen: Det är skönt att se att artister som är fina på skiva också levererar live, och det är precis vad denna drömska indietrio gjorde. Fötter stampande takt, läppar sjöng med och hjärtan sattes i brand. Allra härligast var att se hur sångerskan Mia Bøe verkligen levde sig in i det smärtsamma, upplyftande, vackra texterna.
This Is Head: Malmökvintetten med nya The Album ID i ryggen är ett av Sveriges mest kontemporära band. Inga som helst tvivel. De visar det på skiva och det visar det möjligen än mer live. De låter sin krautrock flyta och födas fram, vilket gör att den känns flyktigt närvarande samtidigt som den aldrig blir tråkig eller tillrättalagd.
Kurt Vile: Den hårfagre Philadelphiasonen bjöd visserligen på få överraskningar när han brände av i princip hela nya plattan från start till mål. Men det är någonting med Kurt Viles släpiga uttal, effektblomstrande fingerplockande och scenkarisma som får ögonbrynen att höjas, rejält. Att han dessutom tagit med något som måste vara singer and songwriter-världens hårdaste trummis gjorde inte saken mindre intressant.
Överraskningar:
YAST: Det har skrivits fina recensioner, det har spridits hyllande ord men att de var så här bra, det visste vi inte. Och auran från sångaren Tobias Widman kan omöjligt bli mer rockstjärnig då han sportar flerfärgade pyjamasbyxor, urtvättat Rolling Stones t-shirt, Kurt Cobain-frisyr, megastora solgasögon (trots att de spelar i tält) och världens kortaste gitarrem. Sa vi förresten att det lät så väldigt bra också?
Daughter: Ett annat band som vi hört saker om, som vi lyssnat lite på och inte riktigt fått superfeeling för men som motbevisade oss rejält. Inför en av de största publiksamlingarna i det stora tältet visar de prov på fin känsla i sin sällsamt lågmälda pop. Och när sångerskan Elena Tonra inser att nästan hela publiken sjunger med i Wild Youth ser hon uppriktigt förvånad och nöjd ut. Ett gåshudsögonblick.
John Talabot: Med fina dansgolvsdängor och spännande remixer fanns den spanske producenten absolut i våra medvetanden men det är alltid ett vågspel att se producenter live. I det här fallet behövde man inte alls vara orolig. Uppbackad av en medmusikant på scen skruvas, slås och rattas det friskt; ut kommer underbart housevibrerande pop. Kan mycket möjligt varit Hultsfredsfestivalens finaste spelning i år.
Besvikelse:
Fatboy Slim: Vi tänkte The Rockafeller Skank, feta basgångar, dansdansdans och allmän fest. Vad vi fick? En tröttsamt spexande DJ som bevisar hur förlegad han är. Det hoppades, det pumpades, det flängdes; på scen alltså. För nedanför såg det allmänt dött ut. Och vi vandrade hemåt med besvikna hjärtan.
Lågvattenmärke:
Imagine Dragons: Ärligt talat, vem lyssnar på det här? Och vem bestämde att alla personer i ett band ska spela trummor, samtidigt, egentligen? Det gör ont i själen att se och höra på eländet.