Digital Life
Välkommen till Digital Life – full koll på den digitala världen

Hultsfredsfestivalen 2012 – Revanschen är ett faktum

Förra årets comeback resulterade i 10 000 besökare. Även om det kändes glest framför många av konserterna vittnade förra årets lineup om att något större var på väg. I år anslöt sig 17000 gäster för att uppleva en Hultsfredsfestival som kändes ovanligt vuxen.

Jag skäms nästan för att säga det, men detta år kunde jag inte ta mig iväg till den småländska festivalen förrän fredag eftermiddag. Det betyder att jag missade vad som tydligen var en medioker The Stone Roses-spelning och Justice storverk på den största scenen. Istället blev jag på tidig eftermiddag inkastad framför Markus Krunegårds klanderfria poprock tillsammans med en publik som inte riktigt hade vaknat till liv än. “Jag är en vampyr” fick dock publikskaran att öka markant på bara ett par sekunder.

Sverige förlorade snöpligt mot England men den största besvikelsen stod electroakten Feed Me för som ställde in sin konsert 40 minuter efter utsatt tid. Dubstep- och electrofanatikerna fick snällt gå till kvällens huvudakt istället, ett sömnigt The Cure som betade av hela sitt låtarkiv i över tre timmar. Åtta låtar var nog för mig. Istället gick jag och kollade in slutet på funkigt dansanta Penguin Prison med frontmannen Chris Glover från New York bakom micken. The Cure höll i sig till halv fyra på morgonen och hade hunnit med att avverka 31 låtar. Jag är märkbart imponerad över tålamodet som en stor skara av festivalens besökare besatt den natten, men inte på något sätt avundsjuk.

Hiphop-stund har brons i mun

Lördagen inleddes dubbelt upp av svensk hiphop. Nääk och Nimo körde halvlojt sin ”glida runt”-hiphop i vad den gamla skolans Hultsfredsbesökare kallar Teaterladan. Nääk har aldrig släppt ur sig den vräkiga sortens hiphop utan har ett kontinuerligt, suggestivt flow som tyvärr aldrig får det att bli särskilt intressant i livetappning. Istället var det provokativa Far och Son med sin drogglorifierande tramsrapp som fick mig att dra på smilbanden. Kokain-pinatas smälldes sönder, golfbollar sköts ut från scenen och en exklusiv bronskondom kastades ut i publiken med garantin att den som fångade kondomen skulle få sexuell tillfredsställelse av frontmännen Frej Larsson och Simon Gärdenfors. “Far & Son slickar ditt anus till extas” var vad som erbjöds. De skapar musik som absolut inte bör geniförklaras, däremot var det en av Hultsfredsfestivalens mest underhållande spelningar och skratten haglade konstant i den morgontrötta publiken.

Mumford and Sons hade till mångas besvikelse ställt in sin spelning. Tacksamt nog lyckades bandbokarna på bara ett par dagar slita åt sig Sverigefavoriterna The Magic Numbers. I vanlig ordning blev publiken bjuden på en ödmjukt poppig tillställning med välbekanta hits. The Magic Numbers har aldrig varit ett särskilt spännande band och bjuder inte heller här på några utsvävningar. Det är trevligt, glatt och förutsägbart.

Annons

Icona Pop blev även dem sent inkastade i matchen och fick en ordentlig felplacering på festivalens minsta scen. Folk trängdes framför ingången och gjorde vad de kunde för att klättra in på den överfulla dansbanan. Jag lyckades häva mig över kanten och ta mig in till dansfesten som fick trägolvet att gunga oroväckande mycket. Precis som på Knarrholmen och Summerburst sträcker sig inte materialet längre än till en 30-minuters spelning, om än en väldigt intensiv och laddad sådan. I höst släpper de sitt debutalbum och kommer förhoppningsvis ha kapacitet att bjuda på längre spelningar.

En perfekt avslutning

Som jag hade förväntat mig stod The XX för festivalens bästa spelning. Den ödesmättade ljudbilden till kontrasten mellan Oliver Sims och Romy Madley Crofts unika, släpande röster fick gåshuden att hålla i sig konserten igenom. Stämningen är svår att beskriva men på något sätt kändes det som att Hultsfred aldrig varit vackrare och ett band inte varit lika självklart vid sjökanten tidigare.

Festivalens märkligaste konstellation ställde till med en gigantisk dansfest på största scenen vid midnatt. Gorillaz Sound System är som man kan utläsa av namnet anknutet till det alternativa poprock och hiphop-gruppen Gorillaz. Denna uppsättning består av dj:s, vj:s, en trummis och allt övertäckt av ett gigantiskt skynke. Vi bjöds på dubstep och drum’n’bass, rock och Gorillaz-remixer i en okoncentread konsert som ändå fick benen att röra sig på en festivalpublik som inte hade förnuftet att ge upp riktigt än. Men handduken var tvungen att kastas in någon gång och som nedvarvning ställde sig ett elektriskt laddat M83 på festivalens näst största scen.

Ögonen slöts, sömnen var nära. M83 förstärkte den trötta känslan i kroppen ytterligare. Den svävande elektroniska musiken påminner om drömmar. När den närmast episka balladen Wait letade sig ut ur högtalarna med Anthony Gonzalez genomskärande röst var det omöjligt att somna och istället befann jag mig i något sorts ljuvligt mellanplan. Festivalen är över men tonerna lever kvar och M83 var det ultimata bandet att avsluta.

Hultsfredsfestivalen är tillbaka.

Visa kommentarer / Kommentera nu
Hultsfredsfestivalen 2012 – Revanschen är ett faktum - Musik, Feature
Digital Life
Framtidsvägen 16 Växjö, Kronoberg 351 96
Phone: 0470 - 72 47 17