Din musik är oerhört energisk, som en känslosam tornado. Hämtar du kraft ur musiken eller tar den kraften ur dig?
Jag har alltid haft en sorts grundenergi som har varit påtaglig och märkbar. I perioder av mitt liv har den varit alldeles för påträngande och skadlig, så att jag varit tvungen att göra mig av med energin på inte alltid så hälsosamma sätt. Under åren har jag lärt mig tygla energin och att använda den. Det senaste året har jag även lärt mig att söka efter den och frammana energi. Det är äkta energi, inget som jag tvingar fram.
Indierockskramlet från ditt tidigare material har fått ge plats för klarare och mer variationsrika toner på Endeavor. Vad var det som fick dig att ta dig dit?
För några år sedan var musiken mer variationsrik på ett sätt, jag har varit tvungen att ha med element som provocerar. Jag har till exempel skrivit låtar som varit så suicidala att det är skrattretande, placerat tunga rocklåtar direkt efter smäktande pianoballader. Men så gjorde jag The Anatomy of Timo Räisänen som är en rak, enkel och tillbakalutad popskiva, åtminstone om man snackar musikaliskt. Efter det följde en massa experimenterande med musik, som senare åkte direkt ner i soptunnan. Det var ungefär där idén föddes till Endeavor och jag har aldrig känt mig så fri i mitt skapande.
Hur känner du inför ett albumsläpp? Är det som att förlösas från sina känslor eller känner du vemod?
Det varierar nog från platta till platta. Jag har nog aldrig jobbat så hårt som jag gjort på den här och lagt ner så mycket tankeverksamhet och hjärta, så många dagar och nätter, bara genom att ha suttit och pillat med detaljer, vilket ledde till att jag var helt och hållet nöjd. Det var inte den snabba kicken som går över snabbt, det var verkligen en känsla av att jag gjort någonting riktigt kvalitativt och en oerhörd stolthet som infann sig. Veckorna efter har jag gått och varit så jävla nervös för att den inte ska nå ut så mycket som den är värd. Den förra plattan var mer introvert och handlade mycket om mina tankar kring att bli 30, en oro för att bli gubbe. Då fanns inte viljan och känslan av att alla bara måste höra de här låtarna, som jag har nu.
Vad är du mest nervös över?
Varje gång jag får höra att någon tycker om plattan, speciellt när de går in på någon detalj, gör det hela min dag. Samtidigt så är det vad jag håller på med, det är mitt jobb och vad jag försörjer min familj med. Eftersom jag har haft ett så pass långt uppehåll och inte varit ute och spelat, tjänat in degen, så finns det en nervositet över hur det ska gå ekonomiskt sett. Det är en jobbig grej att tänka på, att man aldrig kan plocka ut sin garanterade lön.
Jag hörde dig på radion häromdagen säga att du inte jobbade på att bli folklig utan att du ville bli folkkär. Vad är skillnaden på folkkär och folklig för dig?
Lill-Babs är folkkärt. I wanna be Lill-Babs! Folkligt är något som människor går igång på och tycker är gött att ta en öl till på fredagskvällen, men betyder egentligen ingenting.
Folkkär är något som talar till en, som faktiskt berör. Jag vill gärna betyda någonting och försöker alltid att säga något som jag tycker att folk ska tolka och tänka på. Överhuvudtaget vill jag att folk ska tänka mer, det gör de alldeles för lite. Det är inga detaljer jag vill pracka på folk, det är en större helhet.
Ikväll ställer sig Timo Räisänen på scen igen. Denna gång sker det på hemmaplan och det är Pusterviksbaren i Göteborg som får den stora äran. Missar du honom denna gång så får du fler chanser under vintern! Biljett till kvällens konsert köper du här!
16 nov Göteborg, Pustervik
17 nov Helsingborg, The Tivoli
22 nov Nyköping, Teatern
23 nov Norrköping, Dynamo
30 dec Skellefteå, Scenen
01 dec Luleå, Kulturens Hus
07 dec Uppsala, Katalin
08 dec Stockholm, Debaser Medis
14 dec Malmö, KB
15 dec Vara, Vara Konserthus