Men de reverbifierade och påtagligt phaserdränkta gitarrslingorna vittnar inte bara om bandets musikaliska preferens, utan bildar också en drömsk och efterlängtsam sfär som bara kan produceras fram med hjälp av svenska mixerbord.
För på många plan är YAST, både som album och band, precis som vilken svenskproducerat och svengelsk-sjungande indiepop som helst, och risken är förstås stor att de nyinflyttade malmöiterna fastnar i sina egna intentioner, placeras in i ett-av-alla-svenska-indieband-facket och till slut försvinner ner i en blandback betitlad ”10-tal”.
Men intentionerna kan även bli det som gör att YAST plockar upp Shout Out Louds borttappade stafettpinne och blir Sveriges nästa musikexport. Samma intentioner som hittills gett dem ett fint första album med vällåtande romantisk lo-fi-indie om kärlek och ensamhet. Hur det slutar och var YAST slutligen kommer stå får uppföljaren avgöra, för just nu befinner de sig i ett popbaserat gränsland mellan perfektion och alldaglighet.
