Jag trodde någonstans i min enfald att Suede anno 2013 antingen skulle vara vedervärdiga eller helt fantastiska. De är istället som så många andra, mellanmjölk. Med en fantastisk röst.
En gång i tiden var Brett Anderson den mest omtalade popstjärnan i världen. Eller åtminstone i Storbritannien Och en gång i tiden grät jag till videon för Saturday Night. Det var något med tunnelbanan och att vara ensam som rörde mig. Tyvärr är inte Suede vad de en gång var. Och jag gråter inte till ett enda spår på Bloodsports. Inte för att det inte finns smäktande ballader utan för att de inte är lika innerliga längre.
Det märks, Suede kan snickra rockåtar. Tyvärr snickrar de på ungefär samma sätt som de alltid gjort. Det är samma dos bombastisk som finstämd brittisk rock. Det räcker dock inte hela vägen fram. För på samma sätt som skivan saknar dalar så saknar den också toppar. Det finns inga hits. Skivan som sådan är inte alls oäven, snarare bättre än jag trodde. Men den kommer antagligen bara glida förbi som en i raden av återförenadenittiotalsband-skivor. Med ett litet extra plus för Bretts fina sånginsats. För även om han inte är den han en gång var så kan hans röst fortfarande beröra.
Bästa låt: Barriers