Jag tror inte ens att hårdrockarna i landet kan undgå att uppskatta vissa r&b-hits och smörballader på radiokanalerna. Och jag tror verkligen inte på att alla popsnören med Smiths-pins på väskan tillhörde den pyttelilla skaran 13-åringar som under 90-talet valde Oasis framför Spice Girls. Ändå kämpar båda på lika hårt för att behålla sin image. Men musiksmaken är en smak. Den är ingenting som går att påverka. Den är helt naturlig och definitivt en sak som borde strykas från saker-vi-ljuger-om-för-att-verka-coola-men-i-själva-verket-får-oss-att-framstå-som-veka-listan.
Många hävdar att musiksmaken är en så pass stor del av jaget att ganska sanningsenliga slutsatser kan dras kring en personlighet bara utifrån en lista över favoritband eller en kort beskrivning av den. Jag tror stenhårt på det. Frågan är hur kul bedömning man får av beskrivningen ”brittisk 90-talsindie på EP-nivå” eller favoritbandlistan ”Death Cab For Cutie, Lars Winnerbäck och Kent (de tidiga plattorna)”? Jag gissar på: ointressant. Och jag gissar på att många är med mig. Så sluta mesa och börja blotta din verkliga musiksmak. Hela sanningen.
Denna månad lyssnar jag på: Folkrock, danskt 70-tal & Villagers. Lady Gaga när inget annat funkar och Drakes dänga Over på repeat – några månader senare än alla andra. Det är hela sanningen.