Vi musikjournalister älskar ju att frossa i historier kring oupptäckta artister som plockas upp och blir stjärnskott över en natt, men hur har det varit att uppleva det från den andra sidan av spektrat?
– Det har varit omtumlande och lite ofattbart. Det hände saker rätt fort där, och det har varit lite hektiskt i jämförelse med förut. Jag har ju suttit med min musik hemma rätt länge och nu är det många andra inblandade. Men det har varit fantastiskt, för det är detta jag drömt om. Samtidigt är det nog först nu som jag faktiskt känt tydligt att det är det här jag vill göra, och jag behövde inse det. Jag har hittat ett lugn i det, i den tanken.
Hur kommer det sig att Sverige är så rikt på duktiga och framförallt kvinnliga singer songwriters, tror du?
– Vintrarna? Nej jag vet inte. Men det är såklart väldigt inspirerande och peppande med så många talangfulla musiker: Det känns stärkande på något sätt, och jag antar att det driver många att skriva och sjunga själva.
Debut-EP:n Skisser var ju just skisser av ofärdiga låtar, men blev samtidigt hyllad för sin enkelhet. Var du inte orolig över att förlora magin när du klev in i en avancerad och tidskrävande studio inför debutalbumet?
– Jo, det var jag. Det kändes viktigt att inte tappa den där känslan. Men det är bara att köra, göra sin grej, hitta ett bra sätt att göra det på, och hoppas att folk tycker om det. Två av låtarna är, precis som skisserna, hemmainspelningar, och de andra fyra låtarna spelade jag in med hjälp av Tom Malmros. Vi fyllde en bil med instrument och inspelningsgrejer och drog till ett hus på landet i några dagar.
Du har beskrivits som en svensk Billie Holiday, och jag tycker mig också höra en del Joni Mitchell-fraseringar i dina låtar, men vad har du själv haft för musikaliska förebilder på EP II (+Skisser)?
– Jag återkommer alltid till samma artister, som Dylan, Cohen, Van Zandt och absolut, Joni. Generellt så dras jag till artister som har det direkta och naturliga sättet att sjunga och skriva på.
Jag läste någonstans att du, i ditt musicerande, letar efter en viss “nerv”. Vad innebär det?
– Att det ska kännas levande och nära. På riktigt. Man vill väl ha en nerv i allt man gör, tänker jag. Det får inte kännas för konstlat eller för tillfixat.
Du har spelat in med This is Head, uppträtt med Vit Päls och spelat in en jullåt med YAST. Ni malmöitiska artister verkar vara en stor, lycklig familj. Hur kommer det sig att ni är så angelägna om att samarbeta med varandra?
– Jag tror att det är för att det är en såpass liten stad. Det är många som känner varandra. Då blir det lätt så tänker jag. Det känns väldigt fint att få vara med i det där.
Du har en hel del konserter inbokade på de brittiska öarna, däribland den härliga festivalen Green Man Festival i Wales, men det verkar inte bli så många på hemmaplan. Varför?
– Det har tillkommit några fler svenska spelningar nu, och kanske kommer det någon till. Men det där är inget medvetet val. Det blir som det blir. Jag är glad att få spela var som helst.
Härom natten drömde jag att du spelade i Annedalskyrkan i Göteborg under Way Out West. Är det ett scoop jag kommit över eller var det bara en vacker dröm?
– En väldigt vacker dröm.
Till sist, hur ser framtiden ut rent musikaliskt? Hur låter en 55-årig Alice Boman?
– Åh du, det har jag ingen aning om. Jag tänker bara fortsätta sjunga och spela så får vi se vad som händer och inte händer – hur saker utvecklas.