USA ligger i ruiner. En rad internationella konflikter har färgat av sig på samhället. I den dystopiska framtiden breder en gigantisk stad ut sig, Mega City 1, från Boston till Washington D.C. Tung kriminalitet, våld i överflöd och ohälsosam drogkultur har ett fast grepp om stadens invånare. Det enda som står i vägen för att staden helt går i upplösningstillstånd är stadspolisen, så kallade Judges, som dömer och verkställer straffet direkt på brottsplatsen. Den hårdaste av dem är förstås Judge Dredd (Karl Urban), som en dag får en rookie på halsen i form av en synsk, 21-årig kvinna, spelad av Olivia Thirlby (Juno, The Darkest Hour). En ny drog kallad Slo-Mo håller på att bli den sista spiken i kistan och hennes första dag på jobbet går förstås ut på att stoppa det härskande brottssyndikatet, lett av sadisten och psykopaten Ma-Ma (Lena Headley).
Likt The Raid, den indonesiska actionrökaren från 2011, utspelas större delen av filmen i ett byggnadskomplex, fullt av drogliberala brottslingar. Men till skillnad mot The Raids kampsportsfest, så får eldkraften tala i Dredd. För i kampen att ta sig upp för det 200 våningar höga ghettot hänger en dimma av bly och krutkrök ständigt i luften och nyligen lemlästade kroppar ligger runt varje hörn. Det är skitig, extremt blodig och barnsligt underhållande action. Handling har fått lämna plats åt intensiva eldstrider och tunga oneliners. Specialeffekterna och scenografin reser sig långt över standard för filmer med en sådan enkel premiss.
Det är befriande att förlita sig på en hjälte som gett upp hoppet om stadens räddning och går bärsärk på ren ilska och beslutsamhet. Dredd är en lagens man i alla avseenden och skippar moralen för rättvisans blodiga utgång. Den satiriska svarta undertonen gör sig påmind när han på plats utdelar fler dödsstraff än fängelsedomar. Karl Urban kokar av ilska men rör inte en min, bildligt talat, medan han gör allt för att störta ondskan på de mest hänsynslösa sätt. Till fansens lättnad sitter hjälmen fastkedjad på antihjältens huvud. Kärlek, värme, humor och samvete lämnar han till Batman, Spindelmannen och Iron Man. Lika hård som komplexets betongväggar i Peach Trees, stormar han fram genom korridorerna och avrättar avskum på löpande band. Det är en underhållande flört med 80-talets kompromisslösa actionfilmer där handling går före eftertänksamhet.
I Mega City 1 har hoppet försvunnit för länge sen, men Dredd som film ger oss kraft att fortsätta tro på att det fortfarande finns ambitioner att skapa klassisk actionfilm, utan att överösa tittaren med tafflig cgi för att få adrenalinet att pumpa.