The Hateful Eight finns i två olika versioner: den digitala som de allra flesta kommer att se och den analoga 70-millimetersversionen som valsar runt på utvalda biografer världen över. Den senare är några minuter längre, inleds med en pampig ouvertyr och tar en stämningshöjande paus innan den tredje akten.
Det bombastiska upplägget passar filmen som handen i handsken. Allt från det breda filmformatet Ultra Panavision 70 (som inte har använts sedan 60-talet) och Ennio Morricones filmmusik till det ogenerat långa manuset signalerar sällsynt storslagenhet. Men det är inte tal om något episkt västernäventyr, eller ens en hämndodyssé av Django-snitt. Visst bjuder filmen på några läckra vyer att förlora sig i – men i stort sett utspelar sig The Hateful Eight i ett enda rum, i en raststuga där åtta främlingar råkar befinna sig när en snöstorm drar in över det karga Wyoming-landskapet.
Med en sheriff, en bödel, en prisjägare, en general och lite annat löst folk under samma tak uppstår en situation som i det närmaste kan liknas vid sällskapsspelet Cluedo. Under de första två timmarna ställs spelpjäserna upp. Karaktärerna ges obegränsat utrymme att misstro varandra, dra rövarhistorier och ifrågasatta varandras intentioner. I centrum står en fånge med ett pris på sitt huvud, spelad av Jennifer Jason Leigh.
Samuel L. Jackson vankar av och an och gör sin grej, Michael Madsen sitter i sitt hörn och gör sin grej, Tim Roth, Kurt Russell… Tarantino har aldrig varit mer Tarantino än såhär – och han har aldrig varit lika kompromisslös. Publikfrieriet är så gott som obefintligt och med en övermänsklig tro på sitt eget manus för han berättelsen framåt i den takt han vill.
Från den långsamma uppbyggnaden till det briserande crescendot finns det mycket att älska, men det finns också mycket att ifrågasätta. Bristen på sympatiska karaktärer är påtaglig och den oundvikliga våldsexplosionen i filmens tredje akt (det är trots allt Tarantino vi pratar om) passerar alla tänkbara gränser. Det sammanvägda intrycket är att filmen är förtrollande och fascinerande – men också fullständigt frånstötande
The Hateful Eight är inte Tarantinos bästa film – och den är sannerligen inte för alla – men det är definitivt en av hans mest intressanta.
70-millimetersversionen av The Hateful Eight kan du se på Rigoletto i Stockholm den 1–17 januari. Ordinarie premiär är den 13 januari.