Efter den lågmälda Oscarssuccén The King’s Speech slår regissören Tom Hooper på stora trumman. Hoopers Les Misérables är baserad på Claude-Michel Schönberg och Alain Boublil musikaluppsättning av Victor Hugos klassiska roman med samma namn. Vi får följa Jean Valjean (Hugh Jackman), en villkorligt frigiven man efter 19 år i fängelse, och hans kamp för upprättelse i ett revolutionskaotiskt Frankrike.
En naken musikalupplevelse
Les Misérables är en grandios musikalsaga där ord utan ett darrande vibrato är en bristvara. Det innebär att tempot upplevs ovanligt högt. Andrummen är få mellan Hollywoodskådisarnas känsloladdade sångnummer och filmens två timmar och 40 minuter känns befriande lättsmälta. Tom Hooper har knappast försökt skapa en musikalfilm för en modern publik likt populärkulturfrosseriet i Moulin Rouge (2001) eller Chicagos (2002) effektspäckade dansnummer. Istället är det sången och smärtan som hamnar i strålkastarljuset. Det djärva beslutet att låta skådespelarna sjunga live istället för att mima till förinspelade studioproduktioner skapar spelrum. Den känslostarka musiken växer samman med karaktärernas öden på ett sätt som inte tidigare funnits i musikalfilm.
Starkast intryck gör som förväntat Anne Hathaway som den nedbrutna Fantine. I paradnumret I Dreamed a Dream utstrålar hon så mycket misär och smärta att Oscarn för bästa biroll förmodligen bara är en ton bort. Hon har bokstavligt talat blivit utkastad på gatan, sålt sitt hår för några franc och tvingats till prostitution i ett smutsigt skeppsvrak. I statisk närbild brister hon ut i tårfylld sång och kameran viker sig inte en tum. Rysningarna längs med ryggraden räknade jag till fem och klumpen i halsen var svårsmält. Där och då får tekniken full effekt. Men i ett par scener känns den missplacerad och överutnyttjad, främst på grund av bristfälliga sånginsatser och musik som inte innehar tillräckligt med sprängkraft för att bära upp den fastetsade närbilden på skådespelarnas plågade ansikten. Filmen hade mått bättre av tydligare dynamik och mer lekfullhet i koreografin.
Spektakulärt scenbygge och kraftfulla sånginsatser
Scenografin är dock rakt igenom slående vacker. Filmens öppningsscen med ett hundratal fångar som desperat försöker rädda ett gigantiskt skepp från ett hav i storm är makalöst maffig. Paris gator består av studiokonstruerade kulisser som inger känslan av att man tar plats framför världens mest påkostade teaterscen. Scenograferna borde utan problem kunna plocka hem sin Oscarsstatyett.
Les Misérables bjuder på minnesvärda insatser från framförallt Anne Hathaway som miserabla Fantine och Eddie Redmayne som den revolutionshungriga och kärlekskranka Marius. Den sistnämnda bjuder på kraftfull sång och skådespeleri som borde leda till det stora genombrottet. Mindre minnesvärt är Amanda Seyfrieds nasala röst och kontinuerligt stela leende. Russel Crowes röst saknar uttryck men passar på samma gång Javerts burdusa karaktär. Hugh Jackman har välförtjänt plockat hem sin Golden Globe-statyett för bästa manliga skådespelare i musikal eller komedi för tolkningen av Jean Valjean. Tveksamt är dock om det räcker hela vägen till en Oscarsstatyett den 28 februari.
Les Misérables svämmar fullständigt över av intryck och kraftfulla kampsånger. En storslagen hyllning till förlagan och musikalfilmen med ett sådant engagemang att det är på väg att skära sig på sina platser. Musikalfantasten har hur som helst allt att hämta i Tom Hoopers storverk.