I gammal god anda kastas vi genast in i en spektakulär actionsekvens. James Bond (Daniel Craig) sätter fart efter Patrice (vår alldeles egna Ola Rapace), och den mystiska hårddisken han precis kommit över. Uppdraget blir misslyckat och hårddisken hamnar i helt fel händer. Bakom kulisserna står psykopaten Raoul Silva (Javier Bardem) och håller MI6 i ett järngrepp med avancerade datorkunskaper och sprängmedel. Vad finns på hårddisken och vad försöker M (Judi Dench) gömma? Mer än så bör jag inte säga för att undvika en upplevelse svagare än fantastisk. Skyfall innehåller lika mycket lekfullhet, snirkliga intriger och mörkt drama som de senaste 50 bondåren tillsammans.
Efter besvikelsen Quantum of Solace tändes hoppet på nytt när Sam Mendes skrev på som regissör för Skyfall. Med mästerverk som American Beauty och Road to Perdition i bagaget hade vi all anledning att återigen tända hoppet. Tacksamt nog infriar han alla förväntningar. Vi får se både Daniel Craig och Judi Dench lägga i en extra växel och ge ytterligare djup åt deras komplexa relation. Javier Bardem visar varför han idag är en av världens bästa skådespelare när han stjäl varje scen han är med i – ett portträtt av en karismatisk, ondskefull och mystisk Bondskurk, utan att någonsin tappa i trovärdighet till följd av överspel.
James Bonds 50-årsjubileum firas med ett manus som inte kan göra någon Bondfantast besviken, samtidigt som den presenterar ett djupgående drama med ingredienser som hämnd och ålderskris, men framförallt svek och upprättelse. Adrenalinet pumpar lika mycket i de vackert utmejslade actionscenerna som i de lågmälda, dialogbaserade scenerna där blickar säger mer än tusen ord. Filmen innehåller många roliga och fyndiga referenser till tidigare Bondfilmer, men också en mängd förändringar på alla nivåer som förfinar serien på flera sätt.
Nu får vi bara hoppas på att samma gäng med Sam Mendes i spetsen skriver på för nästa film i serien.