I den fjärde installationen av Jurassic Park-serien är vi tillbaka på huvudön Isla Nubla. 22 år har gått sedan John Hammonds dröm gick i kras, men en ny, “säkrare” park är nu öppen för allmänheten. Allting är till synes frid och fröjd för åskådarna, men vad de inte vet är att en ny, genmanipulerad hybriddinosaurie har tagits fram för att släcka besökarnas törst på skräck. Självklart går saker och ting inte riktigt som man tänkt sig och snart springer ett livsfarligt monster fritt på ön.
Dinosaurierna i filmen är snyggare än någonsin förr. Om vi slogs av häpnad första gången vi såg vår T-Rex i Jurassic Park, är vi idag mer kräsna och granskande när vi ser specialeffekter. I Jurassic World lyckas man trots ett mer kräset öga få dinosaurierna att kännas äkta och levande, vilket är ett väldigt gott betyg.
Dr. Alan Grant är borta; istället gör Chris Pratt som Velociraptor-experten Owen och Bryce Dallas Howard i rollen som parkchefen Claire ett fint jobb med att axla huvudrollerna. Att de vanliga Hollywood-klichéerna är där kunde man nästan räkna med, men ibland blir det lite väl tröttsamt. När Claire springer runt i klackskor i djungeln önskar man att de kunde lämnat de mest slitna fördomarna utanför manuset.
Förutom huvudkaraktärerna är det Velociraptorerna som är Jurassic Worlds behållning. Man sitter nästan och håller andan tillsammans med Chris Pratt när han försöker leda de intelligenta men dödliga djuren.
Känslan är dock att det inte finns så mycket mer att berätta i den här världen. Extra påtagligt blir det när sista tredjedelen av filmen blir väldigt förutsägbar och när budskapet är detsamma som förr – lek inte Gud. Men det är samtidigt spännande och välgjort, och referenserna till den första filmen gör att man drar en del på smilbanden.
Jurassic World är en godkänd comeback för dinosaurierna och det lär ryckas till i många biosäten runt om i världen.
Text: Jens Holmlund