Unga, struliga Iris (Sofia Karemyr) hamnar upprepade gånger i trubbel i skolan och tvingas till slut till avstängning. Istället får hon flytta till en ungdomsvårdsskola. Väl där kommer hon i kontakt med andra problemförföljda flickor som introducerar henne för en värld fylld av prostitution, välfyllda champagneglas och kokain. Iris rekryteras som call girl av manipulerande bordellmamman Dagmar Glans (Pernilla August), med kunder i såväl polishuset som i riksdagen. Polisen John Sandberg (Simon J Berger) börjar undersöka verksamheten, men alla är knappast lika exalterade över att avslöjandet ska komma upp till ytan.
Call Girl påminner på sätt och vis mer om en 70-talsskräckis än en politisk thriller. Den hotfulla musiken signerad Mattias Bärjed får nackhåren att resa sig och de utnyttjande snuskpellarna till politiker skapar ett obehag jag inte fått känna på i svensk film tidigare. För att inte tala om Hoyte Van Hoytemas (Tinker Tailor Soldier Spy, The Fighter) foto, som med kalla Stockholmsmiljöer, suggestiva inzoomningar och påträngande närbilder bygger upp en värld man inte vill beblanda sig med. Tillsammans har de skapat filmteknisk perfektion som ramar in den laddade berättelsen med slående estetisk träffsäkerhet i uppmålandet av det svenska 70-talet.
Detaljrikedomen i den historiska skildringen kan vi tacka manusförfattaren Marietta von Hausswolff von Baumgarten och regissören Mikael Marcimain (Upp till Kamp, Lasermannen) för. De har gjort sin research, tidsandan är fångad och skådespelarna klär sig, för sig och talar som man förväntar sig. Castingen är briljant och innehåller allt från talangfulla debutanter till erfarna storheter. Framförallt utmärker sig Pernilla August som bordellmamman Dagmar Glans. Med full kraft briljerar hon i rollen med sina hotfulla blickar och sitt manipulativa smicker. Vi får inte heller glömma debutanten Sofia Karemyr som gestaltar den utsatta och själsligt trasiga Iris med träffsäker nerv.
Berättelsen är skrämmande och förs framåt i ett långsamt tempo. Jag känner aldrig riktigt att jag får krypa under skinnet på karaktärerna, utan istället tar jag del av flickornas, politikernas och polisernas öden på avstånd, varpå en stark känsla av maktlöshet infinner sig. En klump sätter sig i halsen och handen fattar ett krampartat tag om biostolen. Intrigen är snårig och antalet inblandade är ibland svårt att hålla reda på, men förstärker bara ytterligare känslan av den hopplösa sitsen våra huvudkaraktärer befinner sig i. Den enda polisen som inte verkar ha skit under naglarna står handfallen inför en korrumperad poliskår. Flickornas pengabegär och strävan efter ett lyckligare liv är starkare än sökandet efter hjälp. Alla vill de ha upprättelse och framgång – men till vilket pris?
Call Girl ställer många frågor och skildrar en historisk skandal, lika aktuell idag som för 40 år sen. Förhoppningsvis får vi se Marcimains och von Hausswolff låsa upp fler dörrar i framtiden.
Fråga: Vems idé var det att utse Hypnotisören till Sveriges Oscarsbidrag?