Mänskligheten är en konstruktion skiljd från naturen. Ett misstag. Arkeologen Elisabeth Shaw ger sig inte förrän hon grävt sig ner till botten av den smutsiga sanningen om människans existens.
Precis som en film stöpt ur Alien-filmerna bör, bygger Prometheus på symbolik i allt från namn till utförande. Skeppet Prometheus – den som tänker före – seglar mot en ofruktbar planet där liv tagit form genom ett experiment utfört av mänsklighetens skapare. Ombord finns en allvetande android som likt ett tredje öga ser bortom skeendet och sätter ord på mänsklighetens kontex. Elisabeth Shaw bär ett kors runt halsen som en påminnelse om att tron är större än konstruktionen som den bygger på.
Liv och död, natur och konstruktion, skapare och förgörare är huvudteman i Prometheus. Filmkreatörerna tycks vilja initiera en diskussion kring syfte och meningslöshet. I sann existensfilosofisk anda utspelar sig slaget om mänskligheten i öknen. Dramaturgin rymmer till och med en blinkning till Shakespears Hamlet och i sin visuella utformning en hyllning till Stanley Kubricks 2001 – Ett rymdäventyr. Prometheus är något så ovanligt som en pretentiös kommersiell film.
Besättningen
Noomi Rapace karaktär Elisabeth Shaw skiljer sig från Ripley genom sina motiv. Hon är en vetenskapsman med en drivkraft som sträcker sig bortom ren nyfikenhet. Vad hennes anledningar bottnar i får vi dock aldrig reda på. Överhuvudtaget är Shaw inte lika utmejslad som Ripley. Trots det sköter sig Rapace bra i rollen som hjälte. Hennes motspelare Logan Marshell-Green utgör tillsammans med Charlize Theron de svagare rollprestationerna, något som till stor del beror på ett bristande manus. Istället är det utvecklingen av sidorollen kapten Janek (Idris Elba) som blir filmens kraftigaste ögonblick. Filmens lysande stjärna stavas däremot Michael Fassbender i rollen som androiden David. Tack vare honom lyfts filmen ur sitt actionfack. Men science fictionfilm handlar inte bara om karaktärer utan lika mycket om yta.
Världen
Medan Ripley badade i smuts och svett när undergången var som närmast är Prometheus rent och polerat. Kängorna är utbytta mot högklackade skor och uniformerna är stilistiskt raka 60-talsplagg i ljusgrå kulör. Blodstänket tar sig aldrig förbi bioduken och alienslemmet känns lika tråkigt som snor på en femåring. Även om filmen utnyttjar vår primitiva rädsla för kräldjur till max så kryper det aldrig riktigt under skinnet. Skräckfilm som utspelar sig i sterila miljöer är ofta mer skrämmande, men i Prometheus fall stannar ytan vid just att bara vara yta.
Svajande rollprestationer och ointressant utseende. Frågan är om Prometheus trots det klarar att bära upp storyn?
Syftet
Utmärkande för ett epos är att ge sig ikast de stora frågorna. Prometheus aspirerar på just detta. Ambitionerna är höga – för höga. Referenserna till andra verk är tafatta i sitt sammanhang, samtidigt som de som fristående kommentarer är storslagna. Hela filmens upplägg med mänsklighetens skapare som av någon anledning vill förgöra mänskligheten med ett hederligt domedagsvapen känns fumlig och inte speciellt originell. Resultatet är att storylinen känns slafsigt ihopsatt utan vare sig kreativitet eller vidare eftertanke inblandad. Det gör mig som intelligent åskådare besviken. Med Alien och Lost i ryggen förväntade man sig en aha-upplevelse. En utvidgning av sinnena och ett smart upplägg.
Nu faller alla potentiella snilledrag platt till marken. Med en blandning av fantasy och science fiction hade Prometheus kunna bli ett stort rymdepos med mänsklighetens största frågor som navigeringskarta. Tyvärr saknar hela filmen syfte, vilket är ironiskt då filmen trevande ställer frågor om mänsklighetens öde. David säger vi ett tillfälle att: ”All big things, have small beginnings”. Hade filmskaparna själva anammat denna tanke och sammanfogat detaljerna med den övergripande storyn, så hade detta kunnat bli en filmklassiker som levde kvar i ens medvetande och genererade nya spännande frågor. Nu blir det inte mer än en hyfsad bioupplevelse.