Tre dagar senare står jag utanför ett café. Manuel Concha rundar ett hörn, skiner ikapp med vårsolen och kommer fram och presenterar sig. Han har redigerat en musikvideo fram till klockan halv fyra natten innan, men av tröttheten märks inget. Självfallet är han stammis på kaféet vid St Knuts torg i Malmö som har blivit ett tillhåll för stadens kreativa invånare.
– En dag satt jag här utanför och hade just börjat skriva på manuset till Mañana när Emil (producent på produktionsbolaget Dansk Skalle) dök upp. Jag sa att jag hade något på gång och han blev intresserad. Det är tre år sedan nu.
Mañana är en film om två killar kring 22-23 år och deras relationer, men det är också en komedi som har stark närvaro av Conchas hemstad Malmö.
– Jag är trött på att se samma stockholmsmiljöer som alltid används i svensk film. Jag ville fånga charmen och jargongen som finns i Malmö. Här finns alltid tid för en fika och en vetefläta.
Filmens huvudperson Marco jobbar på ett äldre-boende som tas över av ett vårdföretag från Stockholm. De vill rationalisera verksamheten och införa flerbäddsrum för de äldre.
– Jag är ingen politiker, men det var viktigt för mig att ha med den historien. Filmen är inspelad på ett ställe som heter Lindgården och när jag gick i skolan brukade vi vara där och bada i deras pool. Det var deprimerande att komma tillbaka för det fanns inget för dom äldre att göra längre. Poolen gick inte att använda och alla aktiviteter var borttagna. Gamlingarna satt och spelade Jack Vegas i en lokal där det tidigare hade ordnats pardans. Det är inte rätt!
Var och en har sin resa
I en av filmens roligaste scener står rollfiguren Mattias i ett omklädningsrum och speglar sig. Han funderar över sitt förhållande och inser att kärleken sakta börjar ta slut. Han börjar sjunga på låten Långsamt Farväl av Mauro Scocco och får oväntad assistans av en tacky plasthund på spegelhyllan. Jag gör en utläggning om Scoccos låttexter som stundtals känns banala men samtidigt kan tala direkt till hjärtat. Någon gång i livet upplever man ett Mauro Scocco-ögonblick och man sitter i bilen och sjunger för fullhals med tårar i ögonen.
– Jag satt faktiskt i bilen när jag hörde låten och tänkte direkt att jag måste ha med den i filmen. Vi spelade in en mycket längre scen där Mattias även börjar dansa en robotliknande dans och där fler plastleksaker kommer in och sjunger. Det blev jäkligt roligt men det blev samtidigt lite för mycket och tog fokus från historien. Men annars är det ju så i livet. Var och en har sin resa och ibland är det inte rätt tid för två personer.
Det måste vara svårt att göra en komedi, frågar jag.
– Ja, det är det. För mig har det varit viktigt att visa filmen för testpublik, enligt gammal amerikansk tradition. För då ser man vilka skämt som funkar och hur man ska klippa för att få det bra. Komedi handlar om timing. När skämten kommer och hur det levereras. Sedan är det en balansgång så att inte helheten försvinner. Det är jääävligt svårt. Men det är något som jag vill utveckla ännu mer.
Vi rundar av samtalet. Går bort mot gatan där filmens slutscen utspelar sig för att ta några bilder. Två unga tjejer sitter på torget och får syn på Manuel Concha. Även dom har sett förhandsvisningen av filmen och ropar efter regissören – Du har gjort en film, va? Manuel nickar jakande. Den är bra, vi gillar den!